Samverkan

Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg säger följande om samverkan:

”Att utreda misstankar om övergrepp mot barn kräver i de allra flesta fall samarbete mellan berörda myndigheter. Samverkan förutsätter att varje myndighetsutövare agerar inom sitt ansvars- och kompetensområde och att myndigheternas olika roller är klara och tydliga. Varje myndighet genomför självständigt sina utredningar och ansvarar för sina beslut. För åklagaren måste här, som i andra fall, kravet på objektivitet och opartiskhet vara vägledande.

Samverkan ska präglas av ett konsekvent barnperspektiv – inte verksamhetsperspektiv – och en övergripande målsättning att barnet ska få skydd och stöd från samhället utifrån en helhetssyn. Barnet ska vara informerat om åtgärder som rör henne eller honom och ges tillfälle att uttrycka sina uppfattningar och åsikter i den utsträckning och på det sätt som hans eller hennes mognad medger. Fokus i processen ska vara barnets bästa.

För att få en fungerande samverkan krävs styrning, struktur och samsyn hos samtliga inblandade myndigheter. Samverkan bör alltid omfatta socialtjänst, polis, åklagare, rättsmedicin samt hälso- och sjukvård. Därutöver kan samverkan även omfatta andra kompetenser.

Samverkan mellan myndigheter sker ofta i barnahus men det finns även andra samverkansformer i de områden som saknar barnahus.

Samråd är en bra och effektiv modell för att planera och koordinera olika insatser initialt och för att minska risken för att de parallella utredningarna försvårar eller förhindrar för varandra. I mera komplicerade ärenden kan ibland även uppföljande samråd behövas.

Ett annat huvudsyfte för samverkan, både när den sker inom barnahusverksamheten och i andra former, är att barnet inte ska behöva lämna sin berättelse vid flera tillfällen och till flera olika personer i olika miljöer. (Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum Göteborg, 2012)”

I frågor och ärenden som rör könsstympning är det ofta nödvändigt att myndigheter och även idéburen sektor samverkar, bland annat för att flickor som har blivit könsstympade ska få den hjälp och den vård som de behöver.

När det rör barn som far illa eller riskerar att fara illa har socialnämnden en särskild skyldighet att samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Nämnden ska aktivt verka för att samverkan kommer till stånd. (5 kap. 1 a § SoL) Det kan även finnas behov av intern samverkan, exempelvis mellan olika förvaltningar eller enheter i en kommun.

Myndigheters allmänna skyldighet att samverka regleras i förvaltningslagen (Förvaltningslagen 1986:223). När en enskild person behöver insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska kommunen och landstinget upprätta en individuell plan, om det behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda. (2 kap. 7 § SoL och 3 f § HSL)

När myndigheter och yrkesverksamma ser sina respektive roller, sitt ansvar och samverkar, uppnås både bättre förebyggande skydd samt bättre stöd och behandling till redan könsstympade flickor. Frågan om könsstympning av flickor och kvinnor bör inkluderas i befintliga rutiner och riktlinjer som finns för att tillgodose rätten till stöd och vård samt för att skydda barn och unga.