Ärenden i Sverige

Det finns två fällande domar i Sverige vad gäller genomförd könsstympning. I båda fallen, som rörde flickor i tonåren, hade flickorna könsstympats i utlandet och själva sökt stöd och berättat om övergreppet för myndigheter. I februari 2018 fastställdes också den första domen för stämpling till könsstympning i hovrätten.

I ett av fallen berättade den då 16-åriga flickan för sin skolkurator att hon var utsatt för misshandel av mamman. Det framkom även att hon tidigare utsatts för könsstympning, då flickan varit på besök i familjens ursprungsland. Flickan berättade även att mamman vid upprepade tillfällen utsatt henne för ”oskuldskontroll”. Mamman dömdes till tre års fängelse för könsstympning och grov fridskränkning.

I ett annat fall tog flickan kontakt med ambassaden i det land där hon befann sig tillsammans med sin pappa, för att få hjälp att komma till mamman i England. Hon berättade att hon utsatts för könsstympning. Pappan kom senare till Sverige, då föräldrarna befann sig i vårdnadstvist. Pappan dömdes för könsstympning till två års fängelse.

I domen som rör stämpling till könsstympning var det en kvinna som anmälde sin man då hon misstänkte att mannen planerade att låta deras två döttrar omskäras för att ”förlåtas av släkten”. Tingsrätten konstaterade att överträdelse av förbudet mot könsstympning är straffbart redan som stämpling och att det därför inte krävs att man själv har för avsikt att delta i könsstympningen utan att det räcker att man i samråd med någon annan beslutar att könsstympning ska utföras. Mannen dömdes till sex månaders fängelse, en dom som hovrätten sedan fastställde.

Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet har det under perioden 2015 t.o.m. 2017 inkommit totalt 62 anmälningar rörande könsstympning:

2015 14 anmälningar
2016 27 anmälningar
2017 21 anmälningar

Problem som har identifierats i ärenden där förundersökning har inletts har bland annat varit svårigheter att konstatera om könsstympning har skett eller inte, svårigheter att fastställa om könsstympningen har utförts före eller efter den 1 juli 1999 (då en skärpning av lagstiftningen trädde i kraft) samt svårigheter att utifrån uppgifterna i anmälan identifiera vilka flickor som anmälan har handlat om. I något fall kunde det misstänkas att familjen ”bytt ut” flickan, det vill säga att man tagit med sig en annan, icke-könsstympad flicka till läkarundersökningen. I ytterligare några fall hann familjerna eller flickorna lämna Sverige innan utredningen hade slutförts. (NCK, 2011.)

I en rapport från 2016 gjorde polisen en genomlysning av ärenden år 2015 rörande bl.a. könsstympning (”Översyn av polisens verksamhet gällande hedersrelaterade brott”, Polisen, Nationella operativa avdelningen, UC Mitt, 2016-12-12) och konstaterade att när det gäller könsstympning kommer polisanmälan nästan uteslutande från socialtjänsten via skrivelse, där orosanmälningar från förskola, skola, sjukvård och Migrationsverk legat till grund för anmälan. Inget fall har lett till åtal och stödbevisning (t.ex. i form av rättsintyg) saknas ofta. I rapporten formuleras ett antal åtgärdsförslag:

  • Befintlig lagstiftning och gängse arbetsmetoder ska användas, t.ex. husrannsakningar för att söka stödbevisning gällande sms- och mejlkonversationer.
  • Läkarundersökning bör regelmässigt utföras av specialistutbildad läkare eller av rättsläkare.
  • Se över möjligheten att göra en läkarundersökning gällande psykiskt trauma efter övergreppet och använda det som stödbevisning om så är fallet, samt att styrka en psykisk misshandel och åtala på alternativa brott.
  • Fler förhör bör hållas, med fler i familjen, för att säkra bevis och säkerställa att inte även syskon har utsatts för brott.
  • Särskilda företrädare ska utan undantag utses i dessa ärenden.

I brott av det här slaget följer också ofta de svårigheter som i allmänhet finns när brott begås inom familjen. De inblandade parterna, brottsoffer och förövare, är närstående till varandra och det kan vara svårt att få en målsägande att medverka i en förundersökning som gäller brott som föräldrarna har begått. Det är därför särskilt viktigt att samtliga berörda myndigheter, det vill säga polis, åklagare, socialtjänst och sjukvård, samarbetar.