Att uppmärksamma utsatta flickor och kvinnor i riskzon

Enligt Socialstyrelsen finns det drygt 7 000 flickor under 18 år i Sverige som kan ha varit utsatta för någon typ av könsstympning (Socialstyrelsen, 2015).

Den pedagogiska personalen i skolan har stora möjligheter att uppmärksamma flickor och deras situation, eftersom de möter dem dagligen. Sådant som kan vara viktigt att vara uppmärksam på är exempelvis om en flickas beteende förändras, om hon har återkommande frånvaro eller om hennes hälsa försämras. För en enskild pedagog kan det vara svårt att tolka och förstå orsakerna till sådant, och det är därför viktigt med stöd från t.ex. skolans elevhälsoteam. (Se Socialstyrelsens och Skolverkets Vägledning för elevhälsan, s. 82ff)

Resurspersoner till pedagogerna kan vara till exempel skolsköterska, kurator, psykolog, skolläkare, specialpedagog och rektor. Resurspersonerna kan verka som känslomässigt och professionellt stöd både för elever och för övrig skolpersonal. Det är viktigt att poängtera att det alltid är rektor som har det yttersta ansvaret på skolan. Socialtjänsten kan också vara en viktig part att samråda med när frågor som exempelvis könsstympning diskuteras på skolan. De kan även vara ett stöd i samtal med föräldrar. För att underlätta skolans arbete är det av stor vikt att se över befintliga rutiner inom den egna verksamheten, men även samverkansrutiner gentemot socialtjänst, ungdomsmottagning, barnklinik, kvinnoklinik och barn-och ungdomspsykiatrin. Dessa aktörer kan ta vid i elevärenden som skolan har uppmärksammat.

Kunskap är viktig för att skolperson ska kunna se tecken på flickors utsatthet. Förslagsvis bör skolledningen ordna utbildningstillfällen om könsstympning för all personal.

Flickor som är utsatta eller som riskerar att utsättas för könsstympning kan visa detta på mer eller mindre tydliga sätt.. Flickans utsatthet kan komma fram i skolarbetet, genom teckningar och berättelser, genom spontana reaktioner eller genom att hon har fysiska besvär. Oavsett hur flickan förmedlar sin situation så bör personalen reagera. Det kan vara genom spontana frågor och kommentarer, genom mer planerade samtal med barnet eller genom samtal med vårdnadshavaren. Det kan även vara en bror eller syster som kan uttrycka oro för vad som ska ske med hans/hennes syster.

Det är alltid bättre att reagera en gång för mycket än en gång för lite! Om flickan är ledsen eller arg, fråga om varför! ”Hur är det med dig, varför är du ledsen?” Om hon har skrivit, tecknat, sagt något – fråga vad hon har skrivit, tecknat. Försök få henne att berätta. Att lyssna och uttrycka empati, är nödvändigt och kan vara helt avgörande för att hon ska våga fortsätta berätta och ta emot hjälp.

En del flickor kan söka upp skolsköterskan för diffusa symptom utan att de själva vet att symptomen beror på att de är könsstympade, och en del flickor kan söka upp personal i skolan för att de vill att någon vuxen ska fråga hur de mår.

Det är också viktigt att känna till att en del flickor som är könsstympade och som lider av det inte reagerar så att det märks – och inte heller söker upp någon vuxen för att få hjälp eller stöd. De kan i stället reagera med tystnad och att dra sig undan.

Flickan kan behöva en samtalspartner som kan följa henne över tid, och som samhällsföreträdare bör skolan hjälpa henne så att hon vid behov får stöd och skydd. Om du som skolpersonal misstänker att flickan kan vara könsstympad så går det att ställa en mer allmän fråga om könsstympning. Vet hon vad könsstympning är? Hon kanske inte vet, eller är osäker, och då bör du försöka förklara vad det kan finnas för konsekvenser av könsstympning. Det går också att visa bilder.