Polisanmälan

Socialtjänsten (och även hälso- och sjukvården) kan polisanmäla misstänkta brott mot barn utan att sekretess hindrar dem.

Uppgifter om misstanke om vissa brott mot barn kan lämnas till en åklagarmyndighet eller polismyndighet enligt Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 10 kap. 21 §, OSL. Detta gäller brott som avses i 3, 4 och 6 kap. BrB, det vill säga bland annat misshandel, olaga frihetsberövande, äktenskapstvång, olaga hot samt sexualbrott, och brott som avses i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. (Socialstyrelsen, 2014b)

Socialnämnden ska överväga om det är lämpligt med en polisanmälan med utgångspunkt i vad som är bäst för barnet. JO har i beslut i ett ärende (dnr 3235-2001), med anledning av handläggningen av anonyma skrivelser enligt vilka det fanns anledning att misstänka att några flickor hade blivit könsstympade, anfört följande: ”När en myndighet överväger om en polis-anmälan skall göras har myndigheten att särskilt beakta brottets svårighetsgrad och hur starka misstankarna är (se bl. a. prop.  1983/84:142 s. 28f.)” och vidare: ”Den om gör sig skyldig till brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor kan dömas till fängelse i högst fyra år. Om brottet är grovt är föreskrivet fängelse i minst två och högst tio år. Brottet är grovt om det har medfört livsfara, allvarlig sjukdom eller i annat fall inneburit synnerligen hänsynslöst beteende. Faktorer som bör påverka bedömningen av om brottet är grovt är skadans omfattning – både fysiskt och känslomässigt – kvinnans ålder vid ingreppet, hennes inställning till det, och om det begåtts som ett led i en verksamhet som bedrivits i stor omfattning m.m. (se prop. 172 s. 10, jfr prop. 1997/98: 55 s. 136)”.

Vårdnadshavaren behöver inte informeras i förväg om att en anmälan till polisen görs. En polisanmälan ska göras utan att socialnämnden tagit ställning till vem som gjort sig skyldig till ett misstänkt brott; det är inte socialnämndens skyldighet att utreda detta (JO 2501–1994). Det är dock angeläget att ett misstänkt brott mot ett barn omedelbart kommer till polisens kännedom och att barnet skyddas från fortsatta övergrepp. JO har uttalat att det är viktigt att polisanmälan görs omedelbart och att den misstänkte förövaren och barnet skiljs åt (JO1990/91 sid. 192, se även JO dnr 3627–1992, beslut den 27 maj 1993 samt JO dnr 2548-1992 beslut den 23 november 1992). Ett beslut att göra en polisanmälan är ett beslut under handläggningen och det kan inte överklagas. Beslutet ska även dokumenteras.

”Om det finns en misstanke om brott mot ett barn enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken eller lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, bör en polisanmälan skyndsamt göras, såvida det inte strider mot barnets bästa. Om det är oklart huruvida en polisanmälan ska göras, bör polis eller åklagare konsulteras.. […] En polisanmälan bör göras skriftligt […] I brådskande fall kan en muntlig anmälan göras som senare kompletteras med en skriftlig.” SOSFS 2014:6.

När socialnämnden tar ställning till om en polisanmälan ska göras är omständigheterna i det enskilda fallet avgörande. JO har bedömt att det bland annat beror på barnets behov av skydd, brottets svårighetsgrad, barnets relation till den misstänkte gärningsmannen och hur barnet skulle reagera om en anmälan gjordes. (Se JO:s ämbetsberättelse 2011/12 s. 326) JO har även uttalat att socialnämnden inte bör göra någon mer omfattande utredning av frågan innan de tar ställning till om en polisanmälan bör göras. (Se JO:s ämbetsberättelse 2012/13 s. 288.)

När socialnämnden anmäler en misstanke om brott mot ett barn behöver det inte finnas någon misstänkt gärningsperson, utan det är just misstanken om ett brott som anmäls. Socialnämndens polisanmälan kräver inte att vårdnadshavaren eller barnet samtycker, inte heller att dessa informeras i förväg.

Om socialnämnden har fått kännedom om att barn kan ha varit utsatt för de brott som anges ovan, men har avstått från att göra en polisanmälan, bör skälen till detta framgå av barnets journal (se allmänna råd till 4 kap. 11 § SOSFS 2014:5).

Läs mer i Socialstyrelsens handböcker Utreda barn och unga – Handbok för socialtjänstens arbete enligt socialtjänstlagen (som är ett komplement till SOSFS 2014:6) och Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten (som är ett komplement till SOSFS 2014:5) samt i Socialstyrelsens vägledning Socialnämndens ansvar för polisanmälan vid misstanke om brott mot barn.