Råd som gäller yngre flickor

Eftersom könsstympning ofta är förenat med chock och smärta samt att det har varit en tabubelagd fråga, krävs det mod och trygga omständigheter för att prata om det.

Det kan vara svårare för yngre flickor att känna sig trygga och berätta. Små flickor kan sakna ord både för ingreppet och för kroppsdelarna, eftersom det i många fall inte är tillåtet att benämna könsorganen. Det kan också vara förenat med skuld, ångest och skam. Detta ställer höga krav på yrkesverksamma att hitta sätt att identifiera och benämna det som har hänt.

Det kan vara särskilt svårt att identifiera de flickor som är utsatta för könsstympning av typ I och II och därmed inte har de symptom som man annars kan prata om. Det är dock av stor vikt att de får möjlighet till samtal, eftersom minnet av ingreppet finns och detta kan behöva bearbetas. Det är  viktigt att alla har en grundkunskap om könsstympning och dess konsekvenser.

Om man misstänker att en flicka är könsstympad är det viktigt att söka till exempel medicinsk vård och psykologiskt stöd så att hon får den professionella hjälp hon behöver, till exempel inom hälso- och sjukvården.

Om det finns misstankar om att könsstympningen skett efter migration ska detta anmälas till socialtjänsten och polisen.

För att en flicka ska få möjlighet att bearbeta konsekvenserna av könsstympning krävs, liksom när det gäller att bearbeta utsatthet för annat våld, särskild kompetens och metoder, inom exempelvis socialtjänsten och BUP, för synliggöra de övergrepp de kan ha utsatts för. De befintliga metoder som används generellt i samtal med barn i utsatta situationer kan användas även vid misstanke om könsstympning. Exempel är känslokort, rollspel, måla och rita. För att använda dessa metoder behöver man oftast utbildning, samt adekvat utbildning om det problemområde som utsattheten handlar om.