Att prata med utsatta flickor och kvinnor

I arbetet med att fram vägledningen har Länsstyrelsen Östergötland hållit samrådsmöten och rundabordssamtal med yrkesverksamma runt om i landet som har erfarenhet av att möta flickor och kvinnor som utsatts för könsstympning. I dessa möten har det framkommit råd kring hur man som yrkesverksam bygger en tillitsfull relation till flickan eller kvinnan och skapar en miljö där hon kan få möjlighet att berätta om sina upplevelser, för att få den vård och det stöd hon behöver.

Vikten av att skapa förtroendefulla relationer

Att skapa en trygg atmosfär och en tillitsfull relation med flickan eller kvinna är A och O när man som yrkesverksam möter utsatta. Socialstyrelsen lyfter också vikten av att flickan eller kvinnan ”… ska kunna känna tillit till vården och känna sig respekterad” (Socialstyrelsen, 2015b, s.6 I avsnittet “Bemötande”) i sin webbutbildning för yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård. Det kan handla om att låta samtalet eller samtalen ta den tid det behöver och att inte skynda på flickans eller kvinnans berättelse. Yrkesverksamma har upplevt att många flickor behöver flera möten för att känna sig bekväma att prata om sin könsstympning, sina känslor och de besvär de har.

Det är viktigt att komma ihåg att många flickor och kvinnor som genomgått könsstympning kommer från en bakgrund där samtal om könsstympning och kvinnors underliv är oerhört tabubelagt. Det är kanske inte lätt för dem att självmant söka hjälp. Ofta går vi som vuxna och väntar på att barn och unga ska sända ut signaler på att de mår dåligt. Istället bör vi signalera att det går att prata med oss, att vi kommer att lyssna och att vi bryr oss om deras välmående. Som yrkesverksam måste man göra sig tillgänglig för flickor och kvinnor, så att de vet att det går att få hjälp och känner sig i trygga i att söka stöd. Därför är det också viktigt att prata om barns rätt till information och vård.

I samrådsmöten har det också framkommit från skolsköterskor att många flickor de mött tror att smärtan och besvären från könsstympningen försvinner först när man gifter sig. Det är viktigt att lyfta att man har rätt till att vara frisk och smärtfri oavsett om man är gift eller inte.

Låt samtalet ingjuta hopp

I samtal med kvinnor som har genomgått könsstympning som barn, lyfter de vikten av att man som yrkesverksam ingjuter hopp i flickor och kvinnor som söker vård och stöd. Många upplever att man behöver få höra att det finns hjälp att få och att livskvalitén kan förbättras. Detta framkommer också i en enkätundersökning som Länsstyrelsen genomfört bland yrkesverksamma (underlag till Länsstyrelsen Östergötlands rapport 2015:6). Där lyfter yrkesverksamma att unga flickor har berättat hur de känt sig ledsna och otrygga när yrkesverksamma använt uttryck som ”stympad” eller menat att deras sexualitet är förstörd. Flickorna upplever att situationen då känns hopplös och en del väljer att inte söka hjälp igen.

Låt samtalet börja med symptomen

Många yrkesverksamma lyfter att flickor och kvinnor som utsatts för könsstympning ofta har låg kunskap om anatomi, sexualitet och kroppens funktioner. Därför kan det vara svårt för dessa barn och unga inte bara att lyfta frågan, utan också att förstå hur den egna kroppen fungerar. Därför menar skolsköterskor som Länsstyrelsen Östergötland mött att det är viktigt att utgå från de symptom som flickan kan ha, snarare än att direkt fråga om könsstympning. Det är inte alltid som flickan eller kvinnan har kopplat samman de två.

Det är viktigt att komma ihåg att det kan röra sig om psykiska eller känslomässiga konsekvenser, såväl som fysiska. Länsstyrelsen upplever att diskussioner kring konsekvenserna av könsstympning ofta fokuserar på de fysiska problem som är typiska för flickor eller kvinnor som blivit hopsydda, och att man glömmer bort de flickor som genomgått typ I, II eller IV. Dessa flickor kan också lida av fysiska besvär, men det är viktigt att också prata om de psykiska och känslomässiga följderna av att ha utsatts för könsstympning för att uppmärksamma alla de flickor och kvinnor som kan ha utsatts.

När det gäller psykiska och känslomässiga konsekvenser av könsstympning lyfter vuxna kvinnor som Länsstyrelsen samtalat med, att de kan känna sorg och ångest över att de inte har kunnat rädda sina småsystrar. En del menar att de anat att också lillasyster skulle komma att utsättas, men att de som barn inte kunde stoppa det. Andra lyfter att de känt sig svikna av vuxna i sin omgivning som de litat på, och som barn undrat varför mamma utsatt dem för något så smärtsamt och skrämmande.