Svensk lagstiftning mot könsstympning och internationella konventioner

Länsstyrelsen Östergötlands arbete mot könsstympning av flickor och kvinnor tar sin utgångspunkt i svensk lagstiftning och FN:s barnkonvention, erfarenheter från andra länder samt resultatet från Länsstyrelsens nationella enkätundersökning (Länsstyrelsen Östergötlands regeringsrapport 2015:15) till yrkesverksamma och verksamma inom den idéburna sektorn. Förskolan, skolan, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och polisen – yrkesverksamma inom alla myndigheter är skyldiga att följa barnkonventionen och svensk lagstiftning, och barnets bästa ska alltid vara i fokus.

Så här lyder den svenska lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor:

1 § Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) får inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte. Lag (1998:407).

2 § Den som bryter mot 1 § döms till fängelse i lägst två och högst sex år.

Är brottet med hänsyn till omständigheterna mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om könsstympningen är särskilt omfattande eller om gärningen har orsakat livsfara eller allvarlig sjukdom eller om gärningsmannen i annat fall har visat synnerlig hänsynslöshet.

För försök, förberedelse och stämpling samt för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Lag (2017:333).

3 § Den som har begått brott enligt denna lag döms vid svensk domstol även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.

Bestämmelser om krav på tillstånd att väcka åtal i vissa fall finns i 2 kap. 5 § brottsbalken. Lag (1999:267).

Könsstympning är en allvarlig kränkning av flickors och kvinnors rättigheter och integritet. Den hotar deras fysiska, sexuella, reproduktiva, psykologiska och sociala integritet. Barnkonventionens artikel 24 ålägger staterna att vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Med traditionella sedvänjor avses i första hand könsstympning av flickor. Barnkonventionens artikel 37 säger att inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och kan också ses som relevant. År 1990 uppmanade FN:s Konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) i sin rekommendation nr 14 att medlemsstaterna skulle vidta effektiva och lämpliga åtgärder för att utrota kvinnlig omskärelse.

Många länder i världen har numera infört lagar som förbjuder könsstympning och det pågår ett viktigt internationellt arbete för att ge information och utbildning om könsstympningens skadliga konsekvenser. År 2013 uppmanade FN medlemsstaterna att främja program och planer för att öka medvetenheten, utbilda och kvalificera sig för att komplettera straffåtgärderna, genom en resolution inriktad på att intensifiera ansträngningarna att avskaffa kvinnlig könsstympning.

Under FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling 2015 inkluderades utrotandet av könsstympning som en del av Agenda 2030. Agenda 2030 har förhandlats fram av samtliga FN:s medlemsstater för hållbar utveckling och består av 17 globala mål och 169 delmål. Mål 5 handlar om att skapa ett jämställt samhälle där flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha samma förutsättningar och möjligheter. Alla former av våld mot kvinnor och flickor drabbar i förlängningen både den enskilde individen men påverkar också samhället i stort genom att det förhindrar utvecklingen. Ett av delmålen i mål 5 handlar om att avskaffa alla skadliga traditioner, såsom barnäktenskap, tidiga äktenskap och tvångsäktenskap samt kvinnlig könsstympning. I maj 2017 ratificerade Europarådet konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen). Konventionen erkänner uttryckligen hedersrelaterade brott och könsstympning av flickor och kvinnor som en form av våld mot kvinnor. Ratificering tvingar EU att skydda och stödja offren genom att erbjuda tjänster såsom till exempel permanenta telefonhjälplinjer och specifikt medicinskt stöd samt arbeta förebyggande för att främja förändring i syfte att utrota fördomar, sedvänjor, traditioner som utgår från föreställningen om kvinnors underordning eller från stereotypa könsroller.