Kvinnokonventionen

I grunden för arbetet mot hedersrelaterat förtryck och våld finns FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s konvention om avskaffande av all diskriminering av kvinnor (Kvinnokonventionen) samt FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen).

FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor

År 1979 antog FN:s generalförsamling konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, även kallad Kvinnokonventionen eller CEDAW (Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women). Den är en av FN:s sju kärnkonventioner och nästan alla av FN:s 193 medlemsstater har ratificerat konventionen. Konventionen är rättsligt bindande, stater kan därmed hållas ansvariga för kränkningar av den, och den kräver att staterna skyddar kvinnor mot allt slags våld, såväl på arbetsplatser, i familjen som i andra sammanhang.

Artikel 1 I denna konvention avser uttrycket ”diskriminering av kvinnor” varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra erkännandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller medborgerliga området eller något annat område för kvinnor, oberoende av civilstånd och med jämställdhet mellan män och kvinnor som grund, eller åtnjutandet eller utövandet av dessa rättigheter och friheter.

Artikel 2 Konventionsstaterna fördömer diskriminering av kvinnor i alla dess former, är eniga om att på lämpligt sätt och utan dröjsmål inrikta sin politik på att avskaffa diskriminering av kvinnor och åtar sig i detta syfta att

  1. införa principen om jämställdhet mellan män och kvinnor i sina nationella grundlagar eller andra lämpliga författningar, om så inte redan skett, och säkerställa att denna princip genomförs i praktiken genom författningar och andra lämpliga medel;
  2. vidta lämpliga lagstiftnings- och andra åtgärder, vid behov innefattande påföljder, som förbjuder all diskriminering av kvinnor;
  3. skapa rättsligt skydd för kvinnors rättigheter på samma grunder som för män och att genom behöriga nationella domstolar och andra offentliga institutioner säkerställa ett effektivt skydd för kvinnor mot varje diskriminerande handling;
  4. avstå från varje diskriminerande handling eller förfarande mot kvinnor och säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner handlar i överensstämmelse med denna skyldighet;
  5. vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor från enskilda personers, organisationers eller företags sida;
  6. vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att ändra eller upphäva gällande lagar och förordningar, sedvänjor eller bruk som innebär diskriminering av kvinnor;
  7. upphäva alla nationella straffbestämmelser som innebär diskriminering av kvinnor.

Enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna ska alla människor, oavsett kön, ras, religion, social ställning och sexuell läggning komma i åtnjutande av fundamentala fri- och rättigheter, såsom rätten till liv, rätten till personlig frihet och säkerhet, rätten till jämlikhet i familjen, rätten till hälsa och rätten att inte utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Våld mot kvinnor utgör ett brott mot dessa rättigheter och inskränker, eller helt upphäver, kvinnors åtnjutande av sina grundläggande mänskliga rättigheter.

År 1993 antogs FN:s Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor. Deklarationen är av historisk och praktisk betydelse, eftersom den klart definierar och synliggör mäns våld mot kvinnor som ett samhällsproblem. Där definieras våld mot kvinnor som varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i, eller sannolikt kommer att resultera i, fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnan, innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet.

Folkrätten är tydlig vad gäller staternas ansvar att vidta alla erforderliga åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor, oavsett om våldet sker i det offentliga eller privata, och oavsett vem förövaren är. Det åligger varje stat att respektera, skydda och möjliggöra kvinnors mänskliga rättigheter, samt att förebygga, utreda och bestraffa förövarna. Vidare har staterna ansvar för att våldsutsatta kvinnor får stöd och ett fullgott skydd.

Läs mer här

Utökat ansvar och intensifierat arbete mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld

FN har flera gånger utökat sina ansvarsområden för att motverka våld mot kvinnor. Bland annat har FN:s generalförsamling år 2001 antagit en resolution om avskaffande av brott i hederns namn (Resolution 55/66). Det är den första resolutionen som särskilt behandlar hedersrelaterat våld. Resolutionen fastslår att hedersrelaterat brott mot kvinnor är en kränkning av mänskliga rättigheter.

Sedan 2006 har FN:s generalförsamling årligen antagit en resolution om att intensifiera arbetet med att motverka våld mot kvinnor. FN:s Människorättsråd har även presenterat en resolution (Resolution A/HRC/RES/27/32) som bland annat syftar till att skydda hbtq-personer från att bli utsatta för våld, trakasserier, diskriminering eller övergrepp på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.

2008 lanserade FN:s generalsekreterare kampanjen UNiTE to End Violence against women, för att öka medvetenheten om problemet med våld mot flickor och kvinnor samt öka det politiska intresset och resurserna för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot flickor och kvinnor i alla delar av världen.

FN:s generalförsamling antog 2012 en resolution (Resolution A/RES/67/146) om att avskaffa kvinnlig könsstympning i alla former. Arbetet mot kvinnlig könsstympning har också stöd i FN:s barnkonvention.