Socialtjänstens ansvar

Socialtjänsten har enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL, ett tydligt ansvar för att ge stöd och hjälp till dem som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck (5 kap. 11 § SoL) men trots detta får inte alltid de utsatta det stöd och den hjälp som de behöver och har rätt till. Både socialtjänstlagen och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ger stora möjligheter att stödja, hjälpa och skydda de som är utsatta för hedersrelaterat våld. För att detta ska fungera i praktiken är det viktigt att personal inom socialtjänsten har kunskap om denna typ av våld. Utgångspunkten för arbetet måste alltid vara att aldrig göra avkall på de utsattas rättigheter, oavsett om de är barn eller vuxna.

I socialtjänstens hantering av ärenden som handlar om hedersrelaterat våld behövs en helhetssyn och ett bra och professionellt bemötande. Det behöver göras riskbedömningar avpassade för hedersrelaterat våld och förtryck och det behövs kunskap om vad som utmärker detta våld och förtryck, hur det kan ta sig uttryck och vilka konsekvenser det kan ha för de personer som utsätts för det.

Hedersrelaterat våld och andra typer av våld är brott mot den svenska lagstiftningen och kränker den våldsutsatta personens mänskliga rättigheter. För att kunna uppmärksamma dem som utsätts eller riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck och för att kunna utreda och ge insatser åt dem som drabbas behöver personal inom socialtjänsten ha kunskap om hedersrelaterat våld. Brist på kunskap kan leda till osäkerhet i bemötandet och handläggningen.

Läs mer i Socialstyrelsens publikation Vänd dem inte ryggen.

Arbetet måste utgå från de enskilda individernas situation och behov

Många av de som utsätts och som socialtjänsten kommer i kontakt med har skyddsbehov, antingen omedelbart då socialtjänsten får kännedom om dem eller i ett senare skede. Det är därför mycket viktigt att göra skyddsbedömningar och riskbedömningar och att under hela processen från anmälan, under förhandsbedömning (när det gäller barn) och utredning samt vid val av insatser vara uppmärksam på eventuella risker och vilka behov de ger upphov till. Att ett barn eller en ungdom själv har kontaktat socialtjänsten eller att någon anmält oro till socialtjänsten för barnet eller den unge kan i sig öka riskerna. Det är därför viktigt att inte kontakta vårdnadshavare innan en skyddsbedömning har gjorts och att träffa barnet eller den unge på en trygg och säker plats. Det är enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:4) om våld i nära relationer ett krav att socialtjänsten i utredningar som rör bland annat vuxna och barn som utsätts för våld av en närstående och barn som utsätts för hedersrelaterat våld ska göra en riskbedömning.

De insatser från socialtjänsten som det kan vara fråga om är placering av barn och unga, skyddat boende för vuxna, ekonomiskt bistånd samt råd och stöd, exempelvis samtalsstöd. De som är utsatta kan dessutom behöva ha kontakt med och få hjälp från andra än socialtjänsten, både från andra myndigheter och från ideella organisationer (Socialstyrelsen, 2014). Se mer om insatser här. Det är därför viktigt att det finns en fungerande samverkan mellan berörda myndigheter, som till exempel skola och polis. Många gånger kan till exempel ett utvecklat samarbete mellan socialtjänst och skola vara en förutsättning för att ett utsatt barn eller en ungdom ska kunna få den hjälp som hon eller han behöver. Det är också viktigt med samarbete med ideella organisationer. Se mer om samverkan här samt läs mer i länsstyrelsen Östergötlands metodstöd Våld i hederns namn.

Av SOSFS 2014:4 framgår exempelvis att socialnämnden ska göra riskbedömningar i utredningar av bland andra vuxna som utsatts för våld av en närstående och i utredningar av barn som utsatts för hedersrelaterat våld samt att socialnämnden då bör använda standardiserade bedömningsmetoder (5 kap.  1 §).  Av SOSFS 2014:4 framgår också att socialnämnden vid behov ska erbjuda (bland andra) våldsutsatta vuxna och barn som utsatts för hederselaterat våld ”stöd och hjälp i form av lämpligt, tillfälligt boende som motsvarar den våldsutsattas behov av skydd med utgångspunkt i utredningen och riskbedömningen” (7 kap. 2 §).

Läs mer i Socialstyrelsens publikation Vänd dem inte ryggen.