Riskbedömning

Personer som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck kan befinna sig i mycket hotfulla situationer där det inte går att finna något skydd inom den egna familjen eller släkten. Det är viktigt att inte underskatta risken för att utsättas för ytterligare våld. En bedömning av denna risk kan behöva göras vid flera tillfällen, både i en akut situation och sedan på nytt – en eller flera gånger. En hotbild kan snabbt förändras (Socialstyrelsen, 2014).

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:4) om våld i nära relationer ska socialtjänsten göra en riskbedömning inom ramen för utredningar av vuxna och barn som utsätts för våld av en närstående, barn som bevittnar våld av eller mot en närstående och barn som utsätts för våld av en partner eller för hedersrelaterat våld. Riskbedömningen som gäller vuxna samt barn som utsätts för våld av en partner eller för hedersrelaterat våld bör enligt SOSFS 2014:4 göras med en standardiserad bedömningsmetod.

Standardiserade bedömningsmetoder kan vara ett stöd och komplement till det övriga utredningsarbetet, men de kan aldrig utgöra socialtjänstens hela utredning. Tillsammans med övrigt beslutsunderlag som socialtjänsten samlar in i sin utredning kan de dock göra det möjligt att identifiera problem, kartlägga risker och välja relevanta insatser baserat på mer enhetliga utredningar.

När det gäller risk för att utsättas för hedersrelaterat våld finns instrumentet PATRIARK, en checklista som är framtagen för att användas inom exempelvis polis, socialtjänst och psykiatri.

Bedömningen som görs enligt PATRIARK består av fem delar: en beskrivning av fallet och dess kontext, riskfaktorer, riskscenarier, riskhantering och slutsatser (Kropp, Belfrage & Hart, 2013) .

Två andra bedömningsmetoder när det gäller våld, som kan användas när det gäller vuxna och då det inte är fråga om hedersrelaterat våld, är FREDA – farlighetsbedömning för att bedöma risk för våld av en partner, före detta partner eller andra anhöriga och SARA för att bedöma risk för våld av partner eller före detta partner.

Alla fall av hedersrelaterat våld och förtryck polisanmäls inte och det är viktigt att det finns kompetens inom socialtjänsten att bedöma risken för utsatthet. Skyddade boenden kan också genomföra riskbedömningar tillsammans med enskilda skyddssökande – sådana bedömningar ersätter dock inte socialtjänstens utredningsansvar (Socialstyrelsen, 2013). Om en polisanmälan har gjorts gör polisen en riskbedömning. Det är då viktigt att det finns ett samarbete mellan socialtjänst och polis. Nämnden bör enligt SOSFS 2014:4, med samtycke från den våldsutsatta, ta del av polisens bedömning av risken för fortsatt våld samt delge polisen sin riskbedömning om det inte finns hinder enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Riskbedömningar i ärenden som rör barn och unga

För att bättre kunna värdera risker och möjligheter i olika alternativ är det till hjälp att göra en analys och bedömning av den utsattas kontaktnät. Analysen kan också bidra till att på ett realistiskt sätt kunna bedöma konsekvenserna av olika alternativ. Flickans eller pojkens beskrivning och upplevelser är en del i riskbedömningen men ansvaret för att göra bedömningen och analysen av de behov av stöd och skydd som den unge har kan inte läggas på henne eller honom. Detta är socialtjänstens ansvar och ju yngre en person är desto större är socialtjänstens ansvar att inte enbart bedöma utan även agera.

Följande frågor kan komplettera en standardiserad riskbedömning

Förutom nedanstående frågor kan man även ta hjälp av sådana frågor som kan ställas under förhandsbedömningen.

  • Vem eller vilka slår, hotar eller kontrollerar?
  • Hur ofta händer det och när?
  • Vem eller vilka är det som styr och bestämmer om sanktioner i släkten? Finns denna person i Sverige?
  • Vilka är de hotande personerna som utsätter flickan eller pojken? Är någon av dessa tidigare straffad?
  • Vilka släktingar har hon eller han i eller utanför Sverige?
  • Har något syskon eller någon annan nära släkting, till exempel en kusin, tidigare gifts bort mot sin vilja eller miss­handlats eller mördats på grund av att hon eller han har brutit mot hedersnormerna?
  • Finns det någon ung kvinna eller man i släkten som tidi­gare lyckats med att gå sin egen väg? Har hennes eller hans val i så fall accepterats av släkten? Var befinner hon eller han sig geografiskt – i Sverige eller i utlandet?
  • Finns det några sociala kontakter och vuxna stödpersoner utanför familjen, till exempel inom skolan eller på en ungdomsmottagning?
  • Vilka kamrater kan flickan eller pojken lita på?
  • Har hon eller han en flickvän eller pojkvän? Är hon eller han i så fall ett stöd eller en belastning?