Vad är hedersrelaterat våld och förtryck?

Alla former av våld och förtryck ska motverkas och bekämpas. Att särskilt belysa det hedersrelaterade våldet och förtrycket innebär inte att det är värre än eller väsensskilt från annat våld i nära relation. Det finns både skillnader och likheter, men för att kunna möta de som är utsatta eller riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck på ett säkert och adekvat sätt måste vi se deras specifika behov, liksom de individer vi har framför oss.

Hedersrelaterat våld och förtryck handlar om att upprätthålla gemensamma normer och värderingar som råder i den egna familjen/släkten eller ett större kollektiv. Det kan också handla om att återupprätta familjens eller släktens anseende om det skadats. Heder handlar om en kollektiv moral där kontrollen av kvinnans sexualitet är en förutsättning för upprätthållandet av kollektivet och patriarkatet. Kontrollen av flickors och kvinnors sexualitet betraktas därför som nödvändig för att upprätthålla familjens anseende. Familjens anseende och status är beroende av flickors och kvinnors faktiska eller påstådda beteende. Det innebär att rykten kan räcka för att en familj ska anses förlora sin heder. Det kan också medföra att flickor och kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp inte vågar berätta om det, och att de skuldbeläggs om det kommer fram.

Föreställningen om att mäns och familjers heder beror på kvinnors och flickors sexuella beteende hör också samman med förekomsten av barnäktenskap, tvångsäktenskap och könsstympning av flickor och kvinnor.

Att leva i en hederskontext innebär att det finns förväntningar och krav på att familjens, släktens eller ett ännu större kollektivs intressen sätts framför de egna. Val av partner är till exempel många gånger inte en individs eget val utan en angelägenhet för familjen eller ett större kollektiv.

Viktigt att uppmärksamma hedersrelaterat våld och förtryck utifrån ett rättighetsperspektiv

Nationella kompetensteamets arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck utgår ifrån det rättighetsperspektiv som betonas i regeringens uppdrag såväl som i de universella mänskliga rättigheterna. I FN:s generalförsamlings resolution om avskaffande av brott mot kvinnor i hederns namn (Resolution 55/66) fastställs att stater har en skyldighet att förebygga, utreda och åtala brott och erbjuda skydd till de som utsätts. Att inte göra detta utgör enligt resolutionen ett brott mot mänskliga rättigheter. I resolutionen betonas att en otillräcklig förståelse av grundorsakerna till mäns våld mot kvinnor och brott i hederns namn förhindrar möjligheterna att motverka våldet.

FN:s generalförsamling och andra verksamheter inom FN har uppmanat regeringar att utveckla och implementera lagar och andra åtgärder för att utrota skadliga sedvänjor och traditioner, inklusive tidiga äktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning och hedersrelaterade brott (FN:s generalförsamling; Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor 20 december 1993; Resolution S-23/3 annex, para. 69(e); Resolution 55/66 om avskaffande av brott mot kvinnor i hederns namn, Resolution 59/165 den 20 december 2004; FN:s kvinnokommission om avskaffande av all slags diskriminering av flickor (2007), resolutionerna 51/2 och 52/3 av FN:s kvinnokommission (2007)).

Ytterligare ett viktigt led i arbetet är framtagandet av Istanbulkonventionen, det första juridiskt bindande avtalet om våld mot kvinnor i Europa (2011). Syftet med Istanbulkonventionen är bl.a. att:

  • skydda kvinnor mot alla former av våld och att förebygga, lagföra och avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet,
  • organisationer och brottsbekämpande myndigheter ska få stöd och hjälp så att de kan samarbeta effektivt och ta ett helhetsgrepp för att få ett slut på våldet mot kvinnor och våldet i hemmet.

Konventionen omfattar även hedersrelaterade brott, tvångsäktenskap och könsstympning, liksom barn som är utsatta för våld i hemmet.

I regeringens proposition 2019/20:131 betonas att hedersrelaterat våld och förtryck är ett allvarligt samhällsproblem och att dess konsekvenser är oacceptabla. Vidare att det kränker och begränsar främst flickors och unga kvinnors, men även unga mäns och hbtq-personers grundläggande fri- och rättigheter.  Propositionen slår också fast att:

Hedersrelaterat våld och förtryck är kopplat till hedersnormer som bygger på starka patriarkala eller heteronormativa föreställningar. De patriarkala föreställningarna tar sig uttryck i kontroll av flickor och kvinnor som sträcker sig från begränsningar i vardagen rörande klädsel, umgänge och rörelsefrihet till begränsningar i val av utbildning, arbete, äktenskap och äktenskapsskillnad. I sin mest extrema form kan hedersnormerna leda till allvarlig brottslighet såsom t.ex. hot om våld och våld, inklusive dödligt sådant. För de individer som försöker trotsa kontrollen kan följderna bli allvarliga.

Det är regeringens definition av hedersrelaterat våld och förtryck som Nationella kompetensteamet utgår ifrån i sitt arbete.

I den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor (Skr. 2016/17:10) betonas att det i genomförandet av strategin är nödvändigt att genomgående beakta den betydelse hedersnormer kan ha för såväl våldsutövare som våldsutsatta.

När hedersrelaterat våld och förtryck synliggörs kan det finnas en rädsla för att stigmatisera vissa grupper. Att förstå att normer kring kön, makt och sexualitet inte är statiska utan förhandlings- och förändringsbara, och också samverkar med andra faktorer på individ- och gruppnivå är viktigt att synliggöra i förhållande till mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck, särskilt i ett tidigt förebyggande perspektiv. I den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor (Skr. 2016/17:10) betonas att det i genomförandet av strategin är nödvändigt att genomgående beakta den betydelse hedersnormer kan ha för såväl våldsutövare som våldsutsatta.

Enligt Nationella kompetensteamet får dock rädslan för stigmatisering aldrig leda till att individer förvägras sina lagliga rättigheter och att hedersrelaterat våld och förtryck osynliggörs. I arbetet med de som utsätts för eller riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck måste den enskilda personens situation alltid vara i fokus, liksom utgångspunkten att de mänskliga rättigheterna och svensk lagstiftning gäller för alla.

Läs mer om det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryckde som utsätts och förövarnaomfattning samt konsekvenserna av att utsättas.

Kollektivistiska strukturer

Att leva i ett kollektivistiskt sammanhang kan innebära att det finns förväntningar och/eller krav på att sätta familjens, släktens eller ett ännu större kollektivs intressen framför sina egna. Det innebär att individerna kan tvingas att göra avkall på sina grundläggande mänskliga rättigheter.

Den som inte gör det riskerar att övertalas, pressas eller utsättas för fysisk eller psykisk bestraffning. Val av partner är till exempel många gånger inte en individs eget val utan en angelägenhet för familjen eller ett större kollektiv.

En kollektivistisk struktur kan också, för de barn och unga som växer upp i ett sådant sammanhang, bland annat innebära svårigheter att utveckla ett tydligt eller helt ”jag”. Det kan också medföra sämre förmåga hos individen att utveckla sin självständighet. De ungas handlingar och val kan istället styras av viljan att vara någon annan till lags, och av rädslan för bestraffningar om man bryter mot familjens och kollektivets normer och värderingar.

Själva våldsutövandet kan också ha en kollektiv karaktär, det vill säga att det ofta är fråga om flera förövare från familjen och ibland även släkten. Våldet kan också vara sanktionerat, pådrivet och/eller tillåtas av familjemedlemmar eller släktingar som inte direkt medverkar i att utöva våld.

Läs mer om kollektivistiska strukturer i Länsstyrelsen Östergötlands vägledning Våga göra skillnad: en vägledning för skydd, stöd och rehabilitering av unga som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck och/eller som riskerar att bli gifta mot sin vilja eller som har blivit gifta mot sin vilja.

Förövare

Såväl pojkar och män, som flickor och kvinnor, kan utöva kontroll, våld och förtryck. Pojkar och män kan utöva våld och förtryck för att kontrollera flickornas och kvinnornas (sexuella) beteende och på så sätt skydda familjens heder, och flickor och kvinnor kan utöva våld och förtryck för att det är de som ses som ytterst ansvariga för flickornas uppfostran. Även släktingar eller andra personer utanför den allra närmaste familjen kan vara förövare, likaså kan föräldrar eller släktingar till en flicka eller pojke utsätta hennes eller hans pojk- eller flickvän för våld på grund av att relationen inte är accepterad. Pojkar eller unga män i en familj kan förmås eller tvingas att vakta och kontrollera systrar, mödrar eller kvinnliga kusiner, och även att utsätta dem för våld.

Av statistiken till den nationella stödtelefonen framkommer att majoriteten av de utsatta som ärendena rör har utsatts av flera olika förövare. Majoriteten av ärendena har sedan stödtelefonen startade 2014 rört barn och unga som utsatts av föräldrar, syskon och släktingar (eller partners familj). Många ärenden rör också kvinnor som utsatts av make/f.d. make, mannens släktingar och sina egna släktingar/barn.

Ytterligare en typ av förövare, utanför den närmaste familjen eller släkten, är landsmän eller personer som rör sig i samma omgivningar, som utövar kontroll över, hotar eller trakasserar den utsatta personen och ibland flera i en familj för att de inte anses följa kollektivets rådande normer.

Läs mer om vad som framkommer kring utsatta och förövare i Nationella kompetensteamets senaste årsrapport.

Kriminalvården publicerade 2018 studien ”Hedersrelaterat våld och förtryck – mot förbättrad kunskap om förövarna”, där de undersöker om, och i så fall hur, dessa förövare skiljer sig från en matchad normalpopulation och andra våldsbrottsdömda klienter.

Här följer några slutsatser från studien:

  • Utifrån de riskfaktorer (tidigare misstankar, tidigare lagföringar samt psykiatri) som studerats befinner sig gruppen hedersvåldsdömda förövare någonstans mellan en matchad normalpopulation och gruppen dömda för ”övrig våldsbrottslighet”.
  • Gruppen hedersvåldsdömda förövare var i lika stor utsträckning registrerade för missbruk, tidigare misstanke om brott, lagföring för brott och psykiatri som förövare lagförda för våld mot barn men i mindre utsträckning än förövare lagförda för partnervåld.
  • Hedersvåldsdömda förövare utgör en mer antisocial grupp (tidigare och flera misstankar och lagföringar) där en högre andel har registrerats med psykiatriska och somatiska diagnoser jämfört med den matchade normalpopulationen.
  • De hälsorelaterade problem som återfinns hos hedersvåldsdömda förövare är i stor utsträckning kopplade till stressrelaterade faktorer.
  • Trots skillnader i ”time at risk” (exponeringstid för utfall) uppvisar gruppen hedersvåldsdömda förövare hög förekomst av personer som misstänkts för brott (>90 %) samt hög förekomst av personer som registrerats för tidigare lagföringar (>60 %).

2020 publicerade Kriminalvården intervjustudien Hedern fanns ju i familjen men vi var inte extrema i det, en intervjustudie med kriminalvårdsklienter med hedersrelaterad våldsbrottslighet. Intervjuer med 16 kriminalvårdsklienter genomfördes för att undersöka motiv och drivkrafter till våldsbrott i hederskontext utifrån deltagarnas perspektiv.

Både offer och förövare

Pojkar kan både vara utsatta själva och utöva kontroll och/eller våld mot andra. För de pojkar/unga män som har eller tvingas ta en kontrollerande roll påverkas också deras eget livsutrymme. Pojkarna kan hamna i ett dilemma där de ska uppfylla kraven från familjen samtidigt som de förstår systerns eller kusinens önskan om att få ett visst livsutrymme.

Även flickor och kvinnor kan själva vara utsatta och samtidigt utöva kontroll och/eller våld mot exempelvis sina barn eller syskon. En syster kan dessutom tvingas acceptera, och ibland försvara, våldet från en bror för att undvika att viss information når övriga familjen, och leder till mycket värre konsekvenser. Hon kan därför känna sig skyddad av brodern trots att han utsätter henne för misshandel eller hot. Våldet blir därmed normaliserat.

Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck

Kontroll och begränsningar

Det krävs en stark kollektiv kontroll för att förhindra att någon familjemedlem drar skam och vanära över sin familj. Eftersom skammen drabbar hela familjen kontrollerar familjemedlemmar ofta aktivt varandras beteende. Både män och kvinnor i en familj, och även syskon, kan därför aktivt delta i utövandet av kontroll, våld och förtryck. Många gånger får pojkar en central roll i att kontrollera sina systrars och andra kvinnliga släktingars beteende. Det är viktigt att också se pojkars utsatthet när de tvingas ta en sådan kontrollerande roll, en roll som påverkar deras eget livsutrymme. Det kan även förekomma att systrar tvingas att bevaka varandra. Syskon till en utsatt person kan också ha bevittnat våld och förtryck och även själva blivit utsatta och begränsade.

För flickor och unga kvinnor kan kontrollen handla om:

  • Att inte få vara med på alla skol-och fritidsaktiviteter.
  • Att inte få välja vilka kläder man vill ha.
  • Krav på att ta stort ansvar för hemarbete och småsyskon.
  • Kontroll av mobil, dator och sociala medier.
  • Att inte få välja eller välja bort religiös åskådning.
  • Att inte få ha vänner som inte är godkända av familjen,
  • Att inte få ha pojkvän/flickvän.
  • Att dölja/hemlighålla sin sexuella läggning eller könsidentitet.
  • Att inte få ha sex innan äktenskap.
  • Att inte få välja partner eller hur man ska leva sitt liv.

Kontrollen av vuxna kvinnor kan bland annat handla om att de inte får:

  • umgås ensamma med andra vuxna av motsatt kön som inte tillhör familjen/släkten
  • utbilda sig och arbeta
  • ta körkort
  • bestämma om de vill ha barn eller hur många barn
  • cykla, simma eller träna.
  • skilja sig, eller att de som gör det åter hamnar under familjens kontroll och riskerar ett nytt tvångsäktenskap. Detta gäller även män.
  • göra abort.

Även pojkar och unga män kan förutom att tvingas att utöva kontroll mot sin vilja, också utsättas för kontroll t ex genom att:

  • Att inte få välja eller välja bort religiös åskådning.
  • Att inte få ha pojkvän/flickvän.
  • Att dölja/hemlighålla sin sexuella läggning eller könsidentitet.
  • Att inte få ha sex innan äktenskap.
  • Att inte få välja partner eller hur man ska leva sitt liv.

Det hedersrelaterade våldets uttryck

Det hedersrelaterade våldet och förtrycket kännetecknas bland annat av att det oftast är kollektivt utövat eller sanktionerat, att kontrollen av flickors och kvinnors sexualitet är central och att valet av partner inte är individens eget val utan en angelägenhet för familjen eller hela släkten (Regeringens proposition 2019/20:131)

De som bryter mot familjens normer och värderingar riskerar att bli bestraffade. De kan bli utfrysta, hotade och misshandlade. För en del medför ett ställningstagande mot familjens normer och värderingar så stora risker att de måste lämna sina familjer och i vissa fall helt och hållet bryta med dem.

Våldet och förtrycket drabbar såväl flickor och kvinnor som pojkar och män och både män och kvinnor kan vara förövare. Ibland är en och samma person både utsatt och förövare, det gäller inte minst pojkar och unga män. Både unga kvinnor och unga män kan tvingas att gifta sig mot sin vilja och kan också utsättas för våld om de har en relation med någon som familjen eller släkten inte accepterar. De kan även utsättas för våld av en pojk- eller flickväns familj eller släkt.

Pojkar och unga män kan även utsättas för våld om de stödjer eller beskyddar flickor eller kvinnor som bryter mot familjens normer och värderingar.

Regeringen beskriver (i propositionen) det hedersrelaterade våldet och förtrycket såhär:

De patriarkala föreställningarna tar sig uttryck i kontroll av flickor och kvinnor som sträcker sig från begränsningar i vardagen rörande klädsel, umgänge och rörelsefrihet till begränsningar i val av utbildning, arbete, äktenskap och äktenskapsskillnad. I sin mest extrema form kan hedersnormerna leda till allvarlig brottslighet såsom t.ex. hot om våld och våld, inklusive dödligt sådant. 

Hedersrelaterat våld och förtryck utövas med olika syften. Dels för att få personer att följa familjens normer och värderingar om exempelvis oskuld och om att sätta kollektivets intressen före individens. Den utsatte kan då till exempel genom hot och påtryckningar, kontrolleras och tvingas att leva med stora begränsningar.

Dels utövas våldet och förtrycket som straff mot dem som brutit mot familjens normer och värderingar, i syfte att familjen och släkten ska återvinna den förlorade hedern.  Olika former av bestraffningar kan förekomma, till exempel känslomässig och social utfrysning, kränkningar och fysiskt våld, inklusive mord.

Våldets olika uttryck:

Fysiskt våld: allt ifrån enstaka slag till systematisk misshandel och även mord (iscensättning av självmord genom exempelvis att bli knuffad från balkong eller att tvingas ta tabletter/gift). Även till exempel könsstympning, att klippa av en flickas/ kvinnas hår mot hennes vilja eller att bli skållad.

Psykiskt våld: såsom kontroll, kränkningar, hot, skuld­ och skambeläggning.

Socialt våld: exempelvis att bli isolerad, utfryst, förskjuten eller bannlyst.

Sexuellt våld: såsom sexuella övergrepp, och även våldtäkt som följd av ett påtvingat äktenskap.

Latent våld: till exempel att leva med rädsla för att utsättas för våld, utifrån tidigare erfarenheter av att familjemedlemmar har utsatt och utsatts för våld eller att själv ha blivit utsatt.

Försummelse: såväl känslomässig som fysisk.

Materiellt våld: genom att förövaren exempelvis slår sönder den utsattas personliga ägodelar eller andra saker i hemmet.

Ekonomiskt våld: såsom att inte ha tillgång till egna pengar, tvingas redovisa inköp, att nekas utbildning och möjlighet att försörja sig själv, att bli lurad/tvingad att skriva på exempelvis lånedokument eller att förövaren förfalskar den utsattas underskrift (urkundsförfalskning).

Transnationella dimensionen av våldet som kan finnas där barn skickas utomlands och gifts bort eller utsätts för könsstympning. Gifta kvinnor som dumpas utan möjlighet att ta sig tillbaka.

Barn- och tvångsäktenskap

Barn och tvångsäktenskap är en form av hedersrelaterat våld och förtryck, som tar sig uttryck genom:

  • männens kontroll av flickors och kvinnors sexualitet.
  • att flickans oskuld är helt central. Flickan ska vara oskuld vid äktenskapets ingående och pojken ska gifta sig med en oskuld.
  • att kvinnor har en roll i att reglera och bevaka flickors och kvinnors beteenden.
  • de kollektiva beslut som ligger till grund för bestraffning eller åtgärder för att upprätthålla acceptabla normer, värderingar och beteenden kopplade till äktenskapet.
  • att det är familjen som bestämmer vem den unge ska gifta sig med.

Den 1 juli 2014 trädde lagen mot äktenskapstvång i kraft. Det var sedan tidigare straffbart att genom olaga tvång förmå någon att gifta sig. I och med lagen mot äktenskapstvång blev det brottsligt att genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmå en person att ingå äktenskap. Två nya brott infördes i brottsbalken; äktenskapstvång (Brottsbalken 4 kap, 4c §) och vilseledande till tvångsäktenskapsresa, det vill säga att lura någon att resa utomlands i syfte att han eller hon ska giftas bort genom tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet (Brottsbalken 4 kap,  4d §). Även försök och förberedelse till äktenskapstvång kriminaliserades i och med den nya lagen. (Justitiedepartementet, 2014Prop. 2013/14:208).

Möjligheten för barn att få dispens för att gifta sig togs bort i och med lagstiftningen och möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap begränsades till fall där det fanns synnerliga skäl. Även när det gällde utländska fullmaktsäktenskap (äktenskap som ingås utan att båda parterna samtidigt är närvarande) krävdes synnerliga skäl om dessa skulle erkännas (Justitiedepartementet, 2014).

Nuvarande lagstiftning

Från och med januari 2019 gäller ytterligare skärpt lagstiftning som innebär ett förbud mot att erkänna utländska barnäktenskap. Förbudet gäller oavsett vilken anknytning till Sverige personerna hade när äktenskapet ingicks eller hur gamla de är när frågan prövas av en myndighet. Om minst en av personerna fortfarande är ett barn vid prövningen ska det aldrig gå att göra undantag från förbudet. (Riksdagsbeslut 2018-11-21)

Den 1 juli 2020 infördes ett nytt brott i Brottsbalken, barnäktenskapsbrott. Samtidigt blev äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott och vilseledande till äktenskapsresa subsidiärt människohandelsbrottet. Det innebär att man alltid måste beakta om brottet i själva verket utgör en form av människohandel och därmed ska åtalas som sådan.

Även försök, förberedelse och stämpling till barnäktenskapsbrott är kriminaliserat i och med den nya skärpta lagstiftningen (Justitiedepartementet 2020Prop. 2019/20:131.)

Könsstympning av flickor och kvinnor

Könsstympning av flickor och kvinnor görs för att kontrollera flickors och kvinnors kroppar och sexualitet och har bland annat att göra med föreställningen att mäns och familjers heder är kopplad till kvinnors och flickors sexuella beteende.

Könsstympning av flickor och kvinnor innebär att större eller mindre delar av de yttre kvinnliga könsorganen tas bort eller skadas, ofta utan bedövning. Könsstympning medför förutom de akuta smärtorna ofta ett långsiktigt lidande för utsatta flickor och kvinnor. Ingreppen har ingen medicinsk grund.

Det finns olika former av könsstympning och de kan klassificeras på olika sätt. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) finns fyra olika former:

  • Typ I. Bortskärande av förhud runt klitoris och/eller klitoris topp.
  • Typ II. Bortskärande av klitoris och ibland delar av eller hela de inre blygdläpparna.
  • Typ III. Bortskärande av klitoris samt inre och yttre blygdläppar. Kallas även infibulation eller faraonisk omskärelse och är det mest omfattande ingreppet. Efter bortskärandet stängs vulvan genom att det som är kvar av yttre blygdläppar fästs eller sys ihop, bara en liten öppning lämnas kvar för urin och menstruationsblod. Öppningen kan vara lika liten som ett risgryn.
  • Typ IV. Oklassificerade former, dvs. övriga ingrepp, till exempel att klitoris rispas med ett vasst föremål.

Det är oftast flickor i 4-14-årsåldern som könsstympas, men även spädbarn kan könsstympas. Könsstympning av flickor och kvinnor förekommer bland annat inom olika grupper i cirka 30 länder i Afrika, i vissa länder i Mellanöstern och i vissa länder i Asien. Det är dock viktigt att betona att könsstympning kan förekomma i stora delar av världen.

Sedan 1982 är alla former av könsstympning av flickor och kvinnor förbjudna i Sverige enligt lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. År 1999 skärptes lagen så att en person kan dömas i Sverige även om brottet har begåtts utomlands. för brott begångna mot vuxna. Preskriptionstiden för könsstympning av barn är sedan 1/5 2020 borttagen. Den borttagna preskriptionen gäller retroaktivt, förutsatt att preskription av brottet inte inträtt före 1/5 2020.

Svenska myndigheter har ansvar både för att ge ett professionellt bemötande, vård och omsorg till flickor och kvinnor som är könsstympade, och för att förebygga könsstympning genom att uppmärksamma flickor som riskerar att utsättas för detta. Enligt Socialstyrelsens kartläggning från 2015 uppskattas ca 38 000 flickor och kvinnor i Sverige leva med konsekvenserna av könsstympning. Enligt en senare rapport från Socialstyrelsen har åtminstone 10 flickor, som är födda i Sverige, fått diagnosen könsstympning mellan åren 2012-2018.

För information om hur man kan arbeta mot könsstympning av flickor och kvinnor, se avsnittet Att arbeta mot könsstympning av flickor och kvinnor.

Läs mer i Länsstyrelsen Östergötlands vägledning Våga se: en vägledning för stöd, vård och skydd av flickor och kvinnor som är eller riskerar att bli könsstympade.

Länsstyrelsen Östergötlands filmer om könsstympning av flickor och kvinnor:
Könsstympning av flickor och kvinnor – en informationsfilm för yrkesverksamma
Könsstympning av flickor och kvinnor – en informationsfilm till vårdnadshavare
Könsstympning av flickor och kvinnor – en informationsfilm för barn och unga

Det finns ingen mödomshinna och oskuldskontroller är förbjudna

Många, både unga och vuxna, tror fortfarande att det finns en hinna som täcker ingången till slidan. Att det skulle finnas en mödomshinna är en myt som handlar om att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet. Det är inte möjligt att medicinskt fastställa om en kvinna har haft samlag och att utföra oskuldskontroller är inte förenligt med svensk lag. Detta gäller oavsett om flickan eller kvinnan önskar genomgå en sådan undersökning eller om den utförs mot hennes vilja.

Här hittar du mer information:

Det finns ingen mödomshinna, UMO

Frågor och svar, RFSU

Förbjudet med oskuldskontroller, Socialstyrelsen

Konsekvenser av att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck

Forskning visar att barn som har varit utsatta för våld eller bevittnat våld drabbas av allvarliga fysiska och psykiska konsekvenser både på kort och lång sikt.  Stiftelsen Allmänna Barnhuset har vid flera tillfällen på uppdrag av regeringen genomfört en kartläggning av våld mot barn i Sverige. I kartläggningen som genomfördes 2016 lyftes frågor om barns ofrihet in för första gången. Länsstyrelsen Östergötland gav Stiftelsen Allmänna Barnhuset i uppdrag att ta fram en kortare beskrivande och jämförande rapport om hur de unga med begränsat val gällande partner svarat kring olika former av våldsutsatthet, familjeförhållanden och mående, jämfört med unga som inte uppgett begränsningar i val av partner. Det resulterade i rapporten Det är mitt liv.

Av rapporten framgår att de elever som inte får välja sin partner betydligt oftare än andra är utsatta för olika former av barnmisshandel:

88 procent hade utsatts för någon form av barnmisshandel någon gång under uppväxten. Det handlar om fysisk misshandel, psykisk misshandel, att bevittna våld mot en förälder, sexuella övergrepp och försummelse. Elever som inte får välja sin partner hade i högre grad utsatts för fysiskt våld av syskon och andra släktingar. Vidare visar rapporten att de elever som inte får välja sin partner mår betydligt sämre än andra barn. De hade oftare flera psykosomatiska symtom och det var vanligare att de uppgav att de i allmänhet inte mår bra, jämfört med andra elever. Det var vanligt med självskadebeteende (24 procent jämfört med 10 procent bland elever som får välja själva) och självmordstankar (36 procent jämfört med 17 procent bland elever som får välja själva) och var femte elev som inte fick välja framtida partner hade mått så dåligt att de försökt ta sitt eget liv.

Stiftelsen Allmänna barnhuset har i sin rapport Multiutsatta barn – om barn som utsatts för flera typer av barnmisshandel, baserad på samma enkätundersökning redogjort för sambandet mellan att utsättas för flera olika typer av våld och konsekvenser i form av ohälsa, bruk av tobak, alkohol och narkotika, skolprestation, mobbing och attityder till våld.

Majoriteten av de multiutsatta eleverna i enkätundersökningen, rapporterade symtom som huvudvärk, magont, yrsel och koncentrationssvårigheter. Var tredje multiutsatt elev hade skadad sig själv vid minst fem tillfällen och nästintill var tredje multiutsatt elev hade försökt att ta sitt liv. 

I rapporten lyfter Stiftelsen Allmänna barnhuset upp att sannolikheten att utsättas för multiutsatthet är störst för barn som någon gång bott med en vuxen som har problem med alkohol eller narkotika, psykisk sjukdom, suicid och kriminalitet och barn som inte själva få bestämma sin framtida partner. Allmänna barnhuset konstaterar att det innebär att verksamheter som kommer i kontakt med vuxna som har alkohol eller drogproblem, vuxna med psykisk sjukdom och vuxna som försökt ta sitt liv, kriminella vuxna och vuxna med hedersnormer behöver uppmärksamma deras föräldraskap och den risk som finns för att barn som de ansvarar för utsätts för barnmisshandel. Detsamma gäller för verksamheter som kommer i kontakt med barn som anhöriga till någon av dessa grupper. Både att anpassa sig till och att göra motstånd mot normer kopplade till heder, skam, sexualitet, kön, makt och sociala relationer har en inverkan på den drabbades fysiska och psykiska hälsa, på kort och lång sikt. Det kan handla om direkta fysiska skador av misshandel och övergrepp, men också olika fysiska och psykosociala symptom som en konsekvens av att leva med maktlöshet, rädsla, skam och skuld. I vägledningen Våga göra skillnad beskrivs individers olika sätt att anpassa sig och göra motstånd mot hedersnormer, våld och förtryck och de konsekvenser detta kan leda till. Vissa kan ha undertryckt egna känslor och intressen och anpassat sig till de kollektiva normerna under lång tid. För andra kan olika former av motstånd ha varit en genomgående strategi som bidragit till att den unga i högre grad upplever sig vara ett subjekt.

Fysiska konsekvenser

Blåmärken, rodnader och sår är exempel på fysiska konsekvenser av våld, men det är viktigt att komma ihåg att andra fysiska symptom såsom huvudvärk, värk i magen, och värk eller smärta i andra delar av kroppen också kan vara relaterade till våldsutsatthet. Likaså kan fysiska skador som har orsakats av självskadebeteende ha en koppling till utsatthet för våld.

Könsstympning kan leda till fysiska konsekvenser både på kort och på lång sikt. Läs mer om könsstympning här.

Psykosociala konsekvenser

Att tvingas anpassa sig till familjens normer och värderingar och/eller vara utsatt för våld och förtryck kan få många olika psykosociala konsekvenser på både kort och lång sikt. Det kan till exempel leda till svårigheter kopplade till nära relationer och sexualitet, depression, sömn- och ätstörningar, koncentrationssvårigheter, ångest, skuld- och skamkänslor samt att den utsatta blir isolerad från andra.

Socialstyrelsens undersökning Frihet och familj om ungdomar som placerats i skyddade boenden på grund av hedersrelaterat våld eller risk för att utsättas för det, har visat att en stor majoritet av dem hade psykosomatiska och psykiska problem som hade samband med vad de hade utsatts för. Cirka 70 procent hade ofta eller alltid huvudvärk och svårt att sova, och en lika stor andel hade ofta eller alltid ångest eller kände sig deprimerade. Cirka 30 procent hade självmordstankar. En uppföljning efter ett år visade att många fortfarande mådde psykiskt dåligt.

Länsstyrelsen Västra Götalands studie Stress och trauma från 2009 fokuserar på posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, och har också visat att psykisk ohälsa är vanligt bland dem som har utsatts för hedersrelaterat våld. Av personer som vistats på skyddat boende på grund av hedersrelaterat våld uppfyllde 71 procent kriterierna för PTSD, jämfört med 20 procent i en jämförelsegrupp. Besök Vårdguiden för mer information om PTSD och dess uttryck.

Bland hbtq-ungdomar som lever i familjer med hedersnormer finns det en ökad risk för psykisk ohälsa och självdestruktivitet. Enligt RFSL Stödmottagning har det även förekommit att hbtq-personer som lever i en hederskontext har tagit sitt liv. Läs mer om hbtq och heder här.

Utagerande beteende och självdestruktivitet

Att ha ett utagerande eller självdestruktivt beteende i form av exempelvis missbruk eller kriminalitet, kan vara ett sätt att hantera de känslor av maktlöshet, låg självkänsla, skuld och skam som kan följa av hedersrelaterat våld och förtryck. Folkhälsomyndigheten lyfter att barn som växer upp i hem där det förekommer våld löper större risk för att utveckla psykisk och fysisk ohälsa samt olika former av missbruk.

Konsekvenser av att bryta upp från hedersrelaterat våld och förtryck

En del av dem som har utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck bryter upp från sin familj. För många av dem innebär uppbrottet en stor omställning.

I vägledningen Våga göra skillnad beskrivs att den individ som stått emot släktens krav och tagit sig ur sin situation kan ”kollapsa” efter ett uppbrott från familjen. Det kan vara först efter uppbrottet som de psykiska och fysiska konsekvenserna av den tidigare utsattheten blir tydliga, samtidigt som det finns många andra faktorer som är svåra att hantera. Exempel på sådana faktorer kan vara rädsla för hur familj och släkt ska agera, känslor av skuld, skam och ensamhet i förhållande till uppbrottet samt osäkerhet inför framtiden och kring rätten till stöd och skydd. 

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är ett ångestsyndrom som kan uppkomma efter traumatiska upplevelser som framkallat känslor av bland annat hjälplöshet eller skräck (läs mer i Vårdguiden). De traumatiska händelserna gör sig påminda bland annat genom ständigt återkommande minnen, drömmar och känsloupplevelser. PTSD kan drabba en person som varit med om exempelvis misshandel, våldtäkt, en olycka, krig eller en naturkatastrof. PTSD är ett allvarligt tillstånd som kan ha stora negativa effekter på individens fysiska, psykiska och sociala hälsa och funktionsnivå.

Symtom på PTSD kan delas in i tre grupper: återupplevande, undvikande och förhöjt spänningstillstånd eller förhöjd vakenhet.

Återupplevande innebär att personen drabbas av ofrivilliga minnesbilder, så kallade flashbacks, av den traumatiserande händelsen. Minnesbilderna kan komma både i vaket tillstånd och i mardrömmar. Återupplevandet blir ofta aktiverat av något som påminner om den traumatiska händelsen, vilket kan hända utan att personen kan identifiera vad det är som är associerat till den traumatiska situationen.

Symtomen på undvikande kan ses både som ett skydd mot situationer som kan väcka minnen av traumat till liv och som ett försök att ha bättre kontroll över känslorna. Personen ifråga kan exempelvis undvika att gå till vissa ställen och undvika umgänge med och närhet till andra människor. De som drabbas isolerar sig från andra människor och från aktiviteter som de tidigare var intresserade av, vilket i sin tur kan göra livet innehållsfattigt och tomt.

Ett förhöjt spänningstillstånd eller förhöjd vakenhet har att göra med att den traumatiserade personen ständigt är beredd på faror, på att försvara sig och på att en katastrof kan inträffa. Följderna kan bli sömnsvårigheter, rastlöshet, koncentrations- och minnessvårigheter och en upplevelse av hot. Många blir trötta på grund av till exempel sömnbrist, värk och spänningstillstånd i kroppen.

Studien Stress och trauma om förekomsten av PTSD hos personer som hade placerats på grund av att de varit utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, pekar på ett antal tänkbara orsaker till både PTSD och hög stressnivå bland de placerade. Bland annat lyfts följande faktorer fram:

  • hög förekomst av multipla potentiellt traumatiserande upplevelser, både egna och anhörigas
  • minoritetsgruppstillhörighet: flykt på grund av krig eller förföljelse,
  • separation och flykt från familjen, vilket utgjorde en retraumatiserande upplevelse
  • separation, rädsla, oro, skuld- och skamkänslor, ensamhet, nya krav samt oviss framtid, vilket resulterade i en hög stressbelastning. Det kan enligt studien som nämns ovan vara befogat att ”rutinmässigt screena för förekomst av PTSD och posttraumatisk stress hos samtliga som söker hjälp pga. hedersrelaterat våld”. Denna undersökning bör göras av professionella som har kunskap om posttraumatisk stress.
  • Traumafokuserad behandling kräver att personen ”psykologiskt kan återgå till en `trygg plats´ efter att hon eller han konfronterats med traumat”, vilket många som utsatts för hedersrelaterat våld inte kan eftersom de befinner sig i en pågående kris och i en livssituation som i sig är potentiellt traumatiserande. ”I en så osäker livssituation kan det vara kontraindicerat och ytterligare traumatiserande att bedriva fokuserad traumaterapi.”
  • Behov av åtgärder på längre sikt.

Uppbrottsprocessen

Många som är utsatta för våld av närstående har kluvna känslor inför den eller dem som utövar våldet, och kan känna stor ambivalens i fråga om att stanna kvar eller att lämna. Detta gäller inte minst de unga personer som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck av hela eller delar av sin egen familj.

Unga som har brutit upp från sin familj kan känna skam för att de har satt sina egna intressen före familjens/kollektivets, och/eller för att familjen anser att de dragit skam och vanära över dem. Genom att kollektivet också ofta tydligt förmedlar skuld och skam till de unga i samband med uppbrottet, då de utsätter henne eller honom för press, hot, tvång, våld eller förnekelse, så gör detta uppbrottsprocessen oerhört svår för de unga.

Processen att bryta upp och frigöra sig är lång och svår för många och var i en uppbrottsprocess en person befinner sig påverkar vilka behov av stöd och hjälp som hon eller han har. I den akuta fasen är det till exempel viktigast med skydd från fortsatt våld samt att etablera en relation med den unge och förmedla trygghet och tillit. Vidare är det bland annat viktigt att ge den unge information om hur hon eller han kan ta hand om sig själv och hantera sina krisreaktioner. På lång sikt är det viktigt att fortsätta ge den unga stöd utifrån dennes utsatthet och särskilda behov. Läs mer om uppbrottsprocessen och om behoven av stöd och hjälp i olika faser i vägledningen Våga göra skillnad .

Hållandestruktur

En viktig aspekt av insatserna är att de är trygghetsskapande över tid. Att möta den unga där hon eller han befinner sig, skapa trygghet såväl psykiskt och socialt som fysiskt samt följa upp insatserna över tid är viktigt för att de utsatta ska klara av att hålla fast vid beslutet att bryta upp. Detta kallar Länsstyrelsen Östergötland för en hållande struktur. De hållande strukturerna behöver anpassas efter varje enskild individs behov över tid. Hållandet kan successivt minska och det är viktigt att detta sker efter nya bedömningar av behoven.

Läs mer om hållandestrukturer i Länsstyrelsen Östergötlands vägledning Våga göra skillnad.

Innehåll

Den här webbplatsen använder kakor (cookies)

Vi använder kakor (cookies) för att ge dig en bättre upplevelse av webbplatsen. En del av dessa kakor är tredjepartskakor. Genom att använda vår webbplats accepterar du att kakor används. Läs mer om kakor och hur du kan stänga av dem.