Polis och åklagare

Det finns inte någon särskild straffbestämmelse för hedersrelaterad brottslighet, däremot finns straffbestämmelser avseende brotten könsstympning, äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott och vilseledande till äktenskapsresa.

Det är viktigt att uppmärksamma om ett brott kan ha ett hedersmotiv. Det kan få stor betydelse för det fortsatta arbetet under förundersökningen, vad gäller såväl stöd till målsägande som utredningsmetodik och vid åtal. För att brottsoffret ska ges rätt insatser är det viktigt att samverkan sker med andra relevanta aktörer.

I stort sett alla brott kan vara hedersrelaterade, det är motivet som avgör. De vanligast förekommande brotten i Sverige med hedersrelaterade motiv är olaga hot, misshandel, ofredande, grov fridskränkning och olaga frihetsberövande. Ett brott att uppmärksamma i sammanhanget är olaga tvång. Många gånger innebär gärningarna att brottsoffret under hot om våld tvingats att göra något eller underlåta att göra något mot sin vilja.

Vid en bedömning av ett brotts straffvärde ska domstolen ta hänsyn till försvårande omständigheter, vilket ofta kan bli aktuellt när det gäller hedersrelaterad brottslighet.

Vid bedömning av ett brotts straffvärde ska domstolen ta hänsyn till försvårande omständigheter. Försvårande omständigheter som enligt BrB 29 kap. 2§ särskilt ska beaktas är om den tilltalade t.ex. visat stor hänsynslöshet, utnyttjat någons skyddslösa ställning, missbrukat ett särskilt förtroende eller om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Sedan 1 juli 2020 betraktas det också som en försvårande omständighet om ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder.

När det gäller våld och övergrepp mot barn är förundersökningsledaren regelmässigt en åklagare. I förekommande fall beslutar åklagaren att förundersökning ska inledas. Detta kan även ske efter samråd med företrädare för socialtjänsten, polisen och hälso- och sjukvården, om åklagaren bedömer att det finns misstanke om brott.

Åklagare och polis ska genom förundersökning utreda brottet. Det är ofta nödvändigt att polisen har den första kontakten med barnet, i samband med det första förhöret. Enligt Åklagarmyndighetens handbok ska den första kontakten ske inom två veckor. Detsamma kan gälla den första kontakten med barnets föräldrar. I de fall det pågår parallella processer – socialtjänstens utredning samtidigt som polisens utredning – är det viktigt att ett samarbete sker mellan de båda myndigheterna. I de fall vårdnadshavare är misstänkta för brott är det viktigt att dessa processer synkroniseras, inte minst när det gäller i vilket skede som vårdnadshavare ska kontaktas och informeras.

Det är av stor vikt att polisen ges möjlighet att höra den eller de misstänkta innan socialtjänsten kommunicerar polisanmälan till den/de misstänkta. Lika viktigt är det att polisen håller ett tidigt förhör, så att socialtjänsten ges möjlighet att uppfylla sina krav enligt socialtjänstlagen på bland annat utredningstid, kommunikation och information. Polisen är alltid den part som underrättar den misstänkte om misstanke om brott.

Om ett barn har utsatts för brott har barnet ofta rätt till ett målsägandebiträde, det vill säga ett juridiskt ombud som kan stötta barnet i den juridiska processen. När det rör sig om misstanke om könsstympning eller äktenskapstvång, är det viktigt att en särskild företrädare förordnas. Om barnets vårdnadshavare eller någon närstående till vårdnadshavaren är misstänkt för brott mot barnet kan barnet och vårdnadshavaren hamna i intressekonflikt. Vårdnadshavaren kanske då inte vill att barnet ska förhöras av polis eller läkarundersökas. Likaså kan vårdnadshavaren neka barnet att föra skadeståndstalan. Om en vårdnadshavares intresse bedöms kunna stå i konflikt med barnets intressen kan därför en särskild företrädare utses för barnet. Barnet får då ett eget juridiskt ombud som ska ta tillvara barnets rätt under förundersökningen och i rättegång. Den särskilde företrädaren har rätt att besluta om olika åtgärder utan vårdnadshavarens samtycke. Både målsägandebiträde och särskild företrädare utses av tingsrätten på ansökan av åklagaren (Sveriges Domstolar). Helst ska det juridiska ombudet i ärenden som rör hedersrelaterat våld och förtryck ha kompetens kring problematiken, och bemötande av barn.

Förundersökningen ska vara avslutad och beslut ska vara fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och senast inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter (2 a § FuK).

Åklagaren kan som förundersökningsledare besluta att använda tvångsmedel. Vid brott som har lägst ett års fängelse i straffskalan, kan åklagaren besluta att frihetsberöva en misstänkt. Då krävs att det finns en risk för fortsatt brottslighet, att den misstänkte på fri fot kan antas försöka påverka utredningen eller att det finns en risk för att den misstänkte flyr.

Åklagarens ansvar:

  • Ta ställning till om förundersökning skall inledas.
  • Vara förundersökningsledare.
  • Besluta i åtalsfrågan.
  • Agera i domstol.

Polisens ansvar:

  • Förebygga och förhindra att brott sker.
  • Utreda om brott har begåtts.
  • Hjälpa utsatta i akuta situationer, göra hot- och riskbedömningar och vidta åtgärder när det behövs.
  • Ge information om andra myndigheter och om ideella organisationer som kan ge olika former av stöd och hjälp.

Av Polislagens 6 § framgår att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samarbeta med varandra och med Åklagarmyndigheten. Polisen har också ett särskilt ansvar att fortlöpande samarbeta med socialtjänsten och snarast underrätta dem om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Andra myndigheter ska ge polisen stöd i deras arbete. Polis och åklagare är skyldiga att anmäla misstankar om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa till socialtjänsten enligt 14 kap 1 § SoL, om detta inte redan är gjort vid anmälan till polisen.

En viktig faktor för att kunna göra en bra utredning, väcka åtal och få en fällande dom är att brottsoffret får stöd och skydd, till exempel via målsägandebiträde, socialtjänst och ideella organisationer.

Åklagarmyndighetens arbete mot hedersrelaterade brott

Åklagarmyndigheten har en egen handbok avseende hedersrelaterad brottslighet, som finns på myndighetens intranät.

Sedan 2020 finns även ett kompetensnätverk av särskilda åklagare som leds av en ämnesspecialist, när det gäller hedersrelaterad brottslighet. En lista över vilka som ingår i nätverket finns tillgänglig internt på myndigheten.

Läs mer om Åklagarmyndighetens arbete mot hedersrelaterad brottslighet.

Polisens arbete mot hedersrelaterade brott

Läs mer om polisens arbete mot hedersrelaterade brott och vad utsatta kan få för stöd och hjälp.

Sedan december 2017 har Polismyndigheten ett nationellt kompetensnätverk mot hedersrelaterade brott. Kompetensnätverket består av kontaktpersoner från hela landet, som arbetar antingen som utredare eller med brottsoffer och personsäkerhetsarbete. Deras roll är att sprida kunskap och utgöra ett stöd internt samt vara kontakten i samverkan med övriga samhällsaktörer. För mer information om kompetensnätverket, kontakta: utvecklingscentrum-1-mitt-utv.kansli@polisen.se.

Polisen har även ett eget metodstöd för arbetet mot hedersrelaterad brottslighet, som finns på polisens intranät.

Brottsförebyggande rådet har också gjort en studie av hur polisen arbetar med hedersrelaterade ärenden och vad i polisens arbete som skulle kunna förbättras. Läs mer här

Grundprinciper

En grundprincip vid handläggning av ärenden rörande olika former av övergrepp mot barn är att barn ska skyddas från ytterligare övergrepp, påtryckningar eller repressalier, bli lyssnat på och tillförsäkras rättsskydd av ansvariga myndigheter.

Myndigheterna ska samordna sina åtgärder i inledningsskedet för att undvika att man råkar hindra eller försvåra varandras åtgärder. Vidare är det viktigt att respektera varandras roller och ansvar, medverka till att respektive utredning blir så snabb och skonsam som möjligt för de inblandade samt erbjuda barnet och dess familj nödvändig vård, behandling och stöd.

Vid bedömningen av vilka utredningsåtgärder som ska vidtas och på vilket sätt de ska genomföras måste det rättsliga utredningsintresset vägas mot barnets intresse av skydd, omvårdnad och integritet.

Läs mer om brott mot barn – polisens arbete.

Se även Åklagarmyndighetens handbok om handläggning av ärenden gällande övergrepp mot barn.

Förhör med barn

Innan ett barn hörs är det viktigt att informera sig om barnets utvecklingsnivå och språkanvändning, levnadsförhållanden och familjerelationer.

För att kunna bedöma barnets utsaga måste omständigheterna som legat till grund för polisanmälan klarläggas, exempelvis vad som initierat barnets berättelse om övergreppen och i vilken situation berättelsen lämnats. Inledande förhör bör därför i regel hållas med den eller de personer som först fått ta del av barnets uppgifter.

För att utifrån barnets perspektiv avdramatisera förhöret kan det vara nödvändigt att avsätta tid innan förhöret för att barnet ska få möjlighet att bekanta sig med förhörsledaren. Förutsättningarna för förhöret kan förbättras om förhörsledaren inte är en för barnet helt okänd person. Mötet med förhörsledaren kan ske direkt innan förhöret, men ibland kan det finnas skäl att låta barnet träffa förhörsledaren någon dag innan själva förhöret äger rum. Om så sker ska samtalet inte handla om den aktuella misstanken om brott. Ett sådant samtal måste dokumenteras – att det har skett och förutsättningarna för det.

Förhör med barn ska planeras och genomföras så att barnet inte kommer till skada. Förhöret ska präglas av hänsyn till barnets bästa och ge barnet goda förutsättningar att berätta om sina upplevelser (se Brott mot barn – Åklagarens barnhandbok). Det är viktigt att polis och socialtjänst samverkar för att kartlägga barnets individuella behov inför förhöret, för att det ska bli så bra som möjligt.

Enligt allmänna bestämmelsen i Rättegångsbalken bör vårdnadshavare vara närvarande vid förhöret om det kan ske utan men för utredningen. Observera att det i princip aldrig får förekomma att någon hörs i närvaro av en släkting i ärenden som gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Även om den som ska höras har begärt att släktingen ska närvara går det att hindra, utifrån att det normalt måste bedömas vara till men för utredningen. Om en vårdnadshavare eller någon som står i ett nära förhållande till en vårdnadshavare misstänks för brott mot barnet, ska en särskild företrädare förordnas (Lag 1999:997).

Förhöret ska spelas in på video om barnet är under 15 år eller av annat skäl inte kan förväntas medverka vid en kommande rättegång. Förhören ska hållas av en polisanställd som är särskilt utbildad i att förhöra barn och ska hållas i en miljö som är anpassad för barn. Efter beslut av förundersökningsledaren kan representanter från socialtjänsten och BUP följa förhöret via monitor i angränsande rum, så att barnet inte behöver lämna sin berättelse vid flera tillfällen, till olika personer.

Förhör med någon som är under 18 år ska inte äga rum fler gånger än vad som är nödvändigt med hänsyn till utredningens art och barnets bästa. Även om man oftast bara håller ett förhör med barnet kan det ibland finnas anledning att hålla flera förhör. Ett långt förhör kan vara tröttande för ett barn och det kan också vara så att kontrollfrågor behöver ställas till barnet. Det är viktigt att den misstänkte eller dennes försvarare, via förhörsledaren, bereds tillfälle att ställa frågor till barnet.

Den som håller förhöret behöver ha kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck och dess konsekvenser. Detsamma gäller för förhör med misstänkta personer.

Tolk vid barnförhör

Om tolk anlitas inför förhör av ett barn måste polisen vara tydlig med att det är fråga om just barnförhör. Tolken ska innan förhöret noga informeras om att denne inte får hjälpa barnet att uttrycka sig eller med andra ord förklara eller förtydliga det som sägs. Det som sägs ska översättas ordagrant.

Det är också angeläget att försäkra sig om att barnet och tolken förstår varandra och att tolken kan tolka det barnet säger på rätt sätt utifrån barnets språkanvändning, uttryckssätt m.m. Allt som sägs i rummet före, under och efter förhöret ska översättas. Läs mer i  Brott mot barn – åklagarens barnhandbok

På förekommen anledning måste understrykas vikten av att man är försiktig vid valet av tolkar. Välj om möjligt en tolk som kommer från ett annat land eller i vart fall en annan etnisk grupp än målsäganden. Det kan även vara lämpligt med telefontolkning för att kunna använda en tolk verksam i en helt annan del av landet. Låt aldrig en släkting tolka!

I extra känsliga ärenden bör man använda sig av säkerhetsklassade tolkar. Sådana tolkar anlitas normalt vid användandet av hemliga tvångsmedel. Information om vilka som är säkerhetsklassade kan fås via Nationella operativa avdelningen (NOA) inom Polismyndigheten.

Särskilt viktigt vid utredning av hedersrelaterad brottslighet

Vid misstanke om och utredning av hedersrelaterade brott finns det några aspekter som är särskilt viktiga att ha med sig. Det rör t.ex. den kollektiva karaktär som dessa brott ofta har samt hur man utifrån det behöver tänka kring risk och skydd. Att ha kunskap om hedersrelaterat förtryck och våld och dess olika uttryck är också centralt i arbetet med att säkerställa bevisning.

Riskbedömningar och personskyddsarbete

I arbetet med barn och unga utsatta för hedersrelaterat förtryck och våld är riskbedömningar och skyddsåtgärder centrala, både för att bedöma hotbilden mot den unga och för att förhindra fortsatt utsatthet för förtryck och våld.

Polisen som är direkt på plats behöver göra en initial riskbedömning för att skydda den utsatta i det akuta läget. Om det finns behov av det, gör polisen därefter en strukturerad riskbedömning. Denna kan leda till skyddsåtgärder på kort eller lång sikt. Det kan handla om alltifrån skyddat boende och kontaktförbud till en ny identitet.

Det är viktigt att vid en hot- och riskbedömning inhämta den ungas bild av situationen, men det är den yrkesverksamma som måste göra en samlad bedömning av vilken risk den unga är utsatt för (det är inte ovanligt att den unga själv underskattar hotbilden från närstående). Förutom det behöver den unga stöd i att upprätthålla det egna skyddet och följa den säkerhetsplanering som upprättas. Den unga behöver stöd och hjälp på såväl kort som lång sikt för att orka med situationen – annars är sannolikheten stor att den unga återvänder till familjen, med de risker det innebär.

Läs mer om polisens personskyddsarbete här:

Skydd för hotade – polisens arbete
Skydd för hotade personer
Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om särskilt personsäkerhetsarbete
Bättre stöd och skydd till brottsoffer

Den kollektivistiska strukturens betydelse

Att leva i ett kollektivistiskt sammanhang kan innebära att det finns förväntningar och krav på att sätta familjens, släktens eller ett ännu större kollektivs intressen framför sina egna. Det innebär att individerna kan tvingas göra avkall på sina grundläggande mänskliga rättigheter.

Den som inte rättar sig efter kollektivets intressen kan riskera att övertalas, pressas eller bestraffas fysiskt eller psykiskt. Handlingar och val kan styras av viljan att vara någon annan till lags, och av rädsla för bestraffningar om man bryter mot familjens och kollektivets normer och värderingar.

När det gäller polisens arbete vid misstänkt hedersrelaterade brott är det viktigt att tänka på att själva våldsutövandet också kan ha en kollektiv karaktär, det vill säga att det ofta är fråga om flera förövare från familjen och ibland även släkten. Våldet kan också vara sanktionerat, pådrivet och/eller tillåtasav familjemedlemmar, släktingar eller andra i den närmaste omgivningen som inte direkt medverkar i att utöva våld. Det behöver utredande polis ha med sig när man håller förhör och säkrar bevis vid hedersrelaterad brottslighet. Du som är polisanställd hittar polisens metodstöd avseende hedersrelaterad brottslighet på Intrapolis.

Att det ofta kan finnas flera personer som är direkt eller indirekt inblandade i brottet innebär också att hotbilden mot den utsatta inte med säkerhet minskar i och med att en gärningsperson grips. Att kollektivets intresse sätts framför individens bör också beaktas vid upptagande av vittnesmål. Det kan vara särskilt viktigt att hålla förhör även med personer utanför den närmaste familjen/släkten/gruppen, till exempel skolpersonal, kompisar eller grannar.

Det kan dessutom finnas andra i familjen som också är utsatta, t.ex. syskon (läs mer om detta nedan.

Syskon eller barn till en utsatt person

Om det finns syskon i familjen så kan det vara av vikt att även förhöra dem, och överväga deras eventuella behov av skydd.

Det är viktigt att uppmärksamma eventuella syskon till brottsutsatta flickan eller pojken, eller barn till en utsatt kvinna. Finns det anledning att känna oro för deras situation i familjen? Det kan till exempel finnas yngre syskon i familjen som har bevittnat våld mot den aktuella flickan eller pojken och/eller som själva utsatts. Det kan även finnas äldre syskon som utövar våld och kontroll mot flickan eller pojken, och som samtidigt själva kan vara utsatta för exempelvis hot, våld eller begränsningar av föräldrarna. Värt att minnas är också att en och samma person kan vara både offer och förövare.

När det gäller t.ex. könsstympning eller äktenskapstvång kan syskon ha viktig information om vad som skett tidigare i familjen och de kan dessutom själva vara målsägande. Det är viktigt att ta reda på om det finns yngre systrar som även de löper risk att bli könsstympade eller yngre bröder och systrar som riskerar att giftas bort mot sin vilja. Det kan då vara nödvändigt att, i samråd med socialtjänsten, vidta åtgärder för att tillgodose deras behov av skydd.

Läkarundersökning

Utifrån inkomna uppgifter i ärendet kan åklagaren besluta om rättsmedicinsk undersökning och inhämtande av rättsintyg.

I de fall det gäller misstänkt könsstympning är det viktigt att målsäganden undersöks av en läkare med särskild kunskap om könsstympning av flickor och kvinnor. Unga flickors genitalier undersöks vanligtvis inte och det kan därför vara svårt att identifiera vad som kan falla inom ramen för normala avvikelser i flickors genitalier och vad som kan vara resultat av könsstympning.

Identitet vid läkarundersökning och polisförhör

Var noggrann med att kontrollera flickans identitet. Försök att få personer i hennes omgivning, till exempel anmälaren och skol- och vårdpersonal som känner flickan, att styrka hennes identitet och bekräfta att det är henne som anmälan avser.

Sekretessbelagda uppgifter

Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB eller brott som avses i Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, som begåtts mot någon som inte fyllt 18 år lämnas till åklagare eller polis (se 10 kap. 21 § Offentlighets- och sekretesslagen). Om andra myndigheter begär att få ta del av uppgifter från förundersökningen ska prövning ske utifrån 10 kap. 27 § Offentlighets- och sekretesslagen.

Hot- och riskbedömning

Det är viktigt att vara uppmärksam på om det finns en hot- eller risksituation för målsäganden och i så fall vidta nödvändiga åtgärder. En hot- och riskbedömning kan göras exempelvis med hjälp av Patriark.

Aktuell lagstiftning

I stort sett alla brott kan vara hedersrelaterade, det är motivet som avgör.

Sedan den 1/7 2020 finns det en särskild straffskärpningsgrund, som innebär att brott med hedersmotiv får ett högre straffvärde. 

Exempel på brott där hedersmotiv kan förekomma är grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, misshandel, olaga hot, olaga tvång, ofredande, olaga förföljelse, kränkande fotografering, människohandel, människorov och mord.

Det finns också renodlade hedersbrott. Till dem hör könsstympning av flickor och kvinnor, äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott samt vilseledande till äktenskapsresa.

Könsstympning

Bakgrund

Sedan den svenska lagstiftningen mot könsstympning av flickor och kvinnor trädde i kraft 1982 har endast ett fåtal fall lett till fällande domar. Lagstiftningen har skärpts vid flera tillfällen. 1999 ändrades rubriken till lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Tidigare användes begreppet omskärelse och denna ändring var ett tydligt ställningstagande från lagstiftaren om brottets allvarliga karaktär.

  • 1 juli 1999, infördes en ändring i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, som innebar att kravet på dubbel straffbarhet för brott som begås utomlands togs bort (3 §). Samtidigt höjdes straffet för normalbrottet till fängelse i högst fyra år och det är inte längre möjligt att döma någon till böter för detta brott. Även det lägsta straffet för grovt brott höjdes, till fängelse i två år.
  • År 2017 ändrades lagens 2 § till sin nuvarande lydelse.
  • 1 maj 2020 avskaffades preskriptionstiden för könsstympningsbrott som begåtts mot barn.

Nuvarande lydelse

Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

1 §   Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) får inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte. Lag (1998:407).

2 §   Den som bryter mot 1 § döms till fängelse i lägst två och högst sex år.

Är brottet med hänsyn till omständigheterna mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om könsstympningen är särskilt omfattande eller om gärningen har orsakat livsfara eller allvarlig sjukdom eller om gärningsmannen i annat fall har visat synnerlig hänsynslöshet.

För försök, förberedelse och stämpling samt för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Lag (2017:333).

3 §   Den som har begått brott enligt denna lag döms vid svensk domstol även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.

Bestämmelser om krav på tillstånd att väcka åtal i vissa fall finns i 2 kap. 5 § brottsbalken. Lag (1999:267).

Läs mer om könsstympning här.

Barn- och tvångsäktenskap

Bakgrund

Den 1 juli 2014 trädde lagen mot äktenskapstvång i kraft. Det var sedan tidigare straffbart att genom olaga tvång förmå någon att gifta sig. I och med lagen mot äktenskapstvång blev det brottsligt att genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmå en person att ingå äktenskap. Två nya brott infördes i brottsbalken; äktenskapstvång (Brottsbalken 4 kap, 4c §) och vilseledande till tvångsäktenskapsresa, det vill säga att lura någon att resa utomlands i syfte att han eller hon ska giftas bort genom tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet (Brottsbalken 4 kap,  4d §). Även försök och förberedelse till äktenskapstvång kriminaliserades i och med den nya lagen. (Prop. 2013/14:208).

Möjligheten för barn att få dispens för att gifta sig togs bort i och med lagstiftningen och möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap begränsades till fall där det fanns synnerliga skäl. Även när det gällde utländska fullmaktsäktenskap (äktenskap som ingås utan att båda parterna samtidigt är närvarande) krävdes synnerliga skäl om dessa skulle erkännas.

Nuvarande lagstiftning

Från och med januari 2019 gäller ytterligare skärpt lagstiftning som innebär ett förbud mot att erkänna utländska barnäktenskap. Förbudet gäller oavsett vilken anknytning till Sverige personerna hade när äktenskapet ingicks eller hur gamla de är när frågan prövas av en myndighet. Om minst en av personerna fortfarande är ett barn vid prövningen ska det aldrig gå att göra undantag från förbudet. (Riksdagsbeslut 2018-11-21)

Den 1 juli 2020 infördes ett nytt brott i Brottsbalken, barnäktenskapsbrott. Samtidigt blev äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott och vilseledande till äktenskapsresa subsidiärt människohandelsbrottet. Det innebär att man alltid måste beakta om brottet i själva verket utgör en form av människohandel och därmed ska åtalas som sådan.

Människohandel 4 kap 1 a § Brottsbalken

1 a §   Den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom
1. olaga tvång,
2. vilseledande,
3. utnyttjande av någons utsatta belägenhet som allvarligt begränsar personens alternativ, eller
4. annat sådant otillbörligt medel om det allvarligt begränsar personens alternativ

rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år.

Den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt arton år döms för människohandel även om inte något sådant otillbörligt medel som anges där har använts. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år.

Är ett brott som avses i första eller andra stycket mindre grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Lag (2018:601).

Exempel på när människohandelslagstiftningen ska tillämpas istället för äktenskapstvång eller barnäktenskapsbrott är när ett tvångsäktenskap ingås mot ersättning till annan (s.k. brudköp), situationer där en make eller hans familj eller klan har rätt att överlåta en kvinna till en annan, situationer där en kvinna vid makens död är skyldig att låta sig ”ärvas” och situationer där personer under 18 år levereras av föräldrar eller förmyndare till annan i syfte att personen ska exploateras (Ds 2003:45).

Som ett exempel på att en ung person utnyttjas i ett nödläge nämns i förarbetena att en ung person utnyttjas sexuellt och för hushållsarbete inom ramen för ett tvångsäktenskap (prop. 2003/04:111 och Ds 2003:45). I bestämmelsen uppställs inget krav på att syftet förverkligas.

Exploateringen av offret inbegriper alltså vissa former av tvångsäktenskap. Om offret är under 18 år uppställs det som tidigare nämnts inte något krav på att gärningsmannen ska ha använt sig av ett otillbörligt medel. Det innebär att en förälder som exempelvis för ett barn utomlands för att han eller hon ska ingå äktenskap under vissa förutsättningar kan göra sig skyldig till människohandel. Försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja människohandel är kriminaliserat. Således kan det vara straffbart som stämpling till människohandel att planera ett tvångsäktenskap.

Äktenskapstvång 4 kap. 4 c § Brottsbalken

Den som, i annat fall än som avses i 1 a §, genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna är medborgare eller har hemvist döms för äktenskapstvång till fängelse i högst fyra år.

Detsamma gäller den som på sätt som anges i första stycket förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse, om den ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som

1.   innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra, och

2.   innefattar frågan om upplösning av förbindelsen.

Den som begår en gärning som avses i första eller andra stycket mot en person som inte har fyllt arton år, döms för barnäktenskapsbrott till fängelse i högst fyra år. För barnäktenskapsbrott döms också den som i annat fall förmår eller tillåter en person som inte har fyllt arton år att ingå ett äktenskap som är giltigt på sätt som anges i första stycket eller en äktenskapsliknande förbindelse enligt vad som anges i andra stycket. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år. Lag (2020:349).

Vilseledande till äktenskapsresa Brottsbalken 4 kap. 4 d §:

Den som, i annat fall än som avses i 1 a §, genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att personen ska utsättas för en sådan gärning som anges i 4 c §, döms för vilseledande till äktenskapsresa till fängelse i högst två år. Lag (2020:349).

Den nya lagen innebär att även vilseledande till äktenskapsresa blivit subsidiärt människohandelsbrottet, samt att det numera heter äktenskapsresa för att även inrymma vilseledande till sådan resa som utgör förbrott till det nya barnäktenskapsbrottet.

Även stämpling till äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott är kriminaliserat.

Utreseförbud

Utreseförbud är en åtgärd för att skydda barn som riskerar att föras utomlands för att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas. Utreseförbudet regleras i Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och socialtjänsten kan göra ansökan hos förvaltningsrätten. Om det är brådskande kan socialnämnden fatta beslut om ett tillfälligt utreseförbud som gäller omedelbart. Domstolen/nämnden måste skicka sitt beslut till Polismyndigheten för att utreseförbudet ska registreras.

Den som för ut ett barn ur landet i strid mot ett utreseförbud kan straffas. Ett utreseförbud innebär även ett hinder mot att pass utfärdas och en möjlighet att återkalla och spärra pass. Möjligheten att meddela ett utreseförbud eller ett tillfälligt utreseförbud för ett barn är inte begränsad till barn som är svenska medborgare.

Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

31 a § Om det finns en påtaglig risk för att någon som är under 18 år förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas, ska han eller hon förbjudas att lämna Sverige (utreseförbud). Lag (2020:352).

45 § Den som för ut ett barn ur Sverige i strid med ett utreseförbud eller ett tillfälligt utreseförbud döms till fängelse i högst två år. För försök döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Lag (2020:352).

För fullständig lagändring se: Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Utreseförbudet har även medfört ändringar i Passlagen (1978:302):

dels att nuvarande 7 a § ska betecknas 7 b §

dels att den nya 7 b, 8, 12 och 18 §§ ska ha följande lydelse…

dels att det ska införas en ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse…

och Passförordningen i 3, 11, 17, 23, 30 samt en ny paragraf 23 c §.

Lagarnas tillämpning

I en rapport från 2016 gjorde polisen en genomlysning av ärenden år 2015 rörande könsstympning, äktenskapstvång och vilseledande till äktenskapsresa (Översyn av polisens verksamhet gällande hedersrelaterade brott”, Polisen, Nationella operativa avdelningen, UC Mitt, 2016-12-12). Ärendena hade till största delen anmälts av socialtjänsten, följt av målsäganden själv, polisen i samband med annat ärende eller i yttre tjänst, Migrationsverket eller annan såsom familj, vän eller granne. I rapporten dras slutsatsen att det är viktigt att vidta utredningsåtgärder direkt när brottet kommer till polisens kännedom och skyndsamt säkra de bevis som kan finnas tillgängliga i form av filmer från bröllop, fotografier, mejl och äktenskapskontrakt. Man konstaterar också att det finns anledning att uppmärksamma rutiner gällande försvunnen person för att där kunna säkra bevisning om en familj i den här kontexten anmäler sitt barn som försvunnet.

Här följer några av de åtgärdsförslag som formuleras i rapporten:

  • En ökad kunskap om vad en förlovning och ett äktenskap innebär bör eftersträvas. Det uppges i förhör att paret får ha sex och kan därmed anses vara gifta enligt vissa traditioner.
  • Se över metodstöd och checklistor för utredningsåtgärder. Samma rutiner som vid brott i nära relation kan användas där målsäganden legitimerar sig och bereds möjlighet att tala i enrum utan inverkan från andra. Regelmässigt ställa frågor för att utreda våldtäkt mot barn i de fall det är aktuellt.
  • Utveckla det transnationella arbetet. Ingen rättshjälp är begärd i dessa ärenden.
  • Särskilda företrädare alternativt målsägandebiträden ska utses i dessa ärenden. Målsäganden över 18 år ska tillfrågas om målsägandebiträde.
  • Se över systemet med spärrade brottskoder så att målsägandekopian inte skickas hem.

Det är viktigt att ha med sig att lagar i sig inte är effektiva om det inte finns yrkesverksamma som använder sig av dem. Parallellt med brottsutredningar finns ett arbete att göra som är av minst lika stor vikt. Ett ansvar som ligger på oss yrkesverksamma är att vidta adekvata åtgärder före, under och efter ett eventuellt brottmål. Detta för att möta den utsattas behov av stöd och skydd. Vi måste också arbeta förebyggande för att förhindra utsatthet, i ett så tidigt skede som möjligt.

Samverkan

I flera kommuner finns Barnahus, där berörda aktörer samverkar. Det är viktigt att det även finns kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck, barnäktenskap och könsstympning av flickor i de verksamheter som har ansvar för utsatta barn. Sedan 2018 har Barnafrid vid Linköpings universitet haft i uppdrag från regeringen om att stärka Barnahusens kompetens i utredningsarbete vid misstanke om hedersrelaterat våld och förtryck, barnäktenskap, tvångsäktenskap och könsstympning.  (S2018/03927/JÄM (delvis). Läs mer här:

”Samverkan kan se något olika ut beroende på de lokala förutsättningarna. I de flesta kommuner finns idag samrådsgrupper i någon form mellan socialtjänst, polis, barnhälsovården samt barn- och ungdomspsykiatrin för att underlätta samverkan i dessa ärenden. Samrådsgruppen sammankallas i huvudsak för samordning av insatser, planering och arbetsfördelning i ärenden där en anmälan om brott har gjorts eller kommer att göras i anslutning till samrådet på det sätt som förutsätts i de gemensamma nationella riktlinjerna.

Samråd kan även hållas i avidentifierade ärenden i särskilda fall där det är oklart om en anmälan ska göras. Åklagaren kan medverka vid sådana samråd och ge upplysningar om juridiska principer, som exempelvis preskription eller innehållet i en straffbestämmelse. Det är dock inte åklagaren sak att avgöra eller ge råd om anmälan ska göras eller ej.

Det är viktigt att åtgärder under förundersökningen, såsom förhör med barnet, läkarundersökning, tvångsmedel, förhör med misstänkt osv. samordnas med socialtjänstens insatser för barnet och familjen. Samordning ska ske för att skydda barnet från ytterligare övergrepp och påtryckningar samt för att olika berörda myndigheter inte ska hindra eller försvåra varandras utredningar. Genom att samordna de olika myndigheternas insatser ökar möjligheten att både bedriva en framgångsrik förundersökning och att ge barnet och dess familj adekvat hjälp och stöd.” (Brott mot barn – Åklagarens barnhandbok, Utvecklingscentrum Göteborg, (uppdaterad februari 2019), s 10-11).

Innehåll

Den här webbplatsen använder kakor (cookies)

Vi använder kakor (cookies) för att ge dig en bättre upplevelse av webbplatsen. En del av dessa kakor är tredjepartskakor. Genom att använda vår webbplats accepterar du att kakor används. Läs mer om kakor och hur du kan stänga av dem.