Hem Hedersrelaterat våld och förtryck Lagstiftning och mänskliga rättigheter

Lagstiftning och mänskliga rättigheter

Svensk lagstiftning tar tydlig ställning mot våld och övergrepp. FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna, samt kvinnokonventionen och barnkonventionen ger också ett tydligt stöd i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Stöd för arbetet finns även i Europarådets Istanbulkonvention samt EU:s brottsofferdirektiv.

Svensk lagstiftning

Barnkonventionen

Den 1 januari 2020 inkorporerades barnkonventionen i svensk lagstiftning genom lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Det innebär att all offentlig verksamhet ska genomsyras av ett barnrättsperspektiv.

Barns rätt till en uppväxt utan våld formulerades av FN 1989 i FN:s konvention om barnets rättigheter. Barnkonventionen synliggör flickor och pojkars rätt att få sina grundläggande rättigheter och behov tillgodosedda. Barnkonventionen är ratificerad i 196 stater och består av 54 artiklar.

De grundläggande principerna är:

Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn.
Alla barn har rätt till liv och utveckling.
Alla barn har rätt att utrycka sin mening och få den respekterad.

Socialtjänstlagen

Socialtjänstlagen (2001:453) är en ramlag som ger varje kommun möjlighet att utforma sin verksamhet efter skiftande behov. Varje kommun har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Åtgärder och beslut som rör barn, ska alltid utgå från barnets bästa.

I SoL 5 kap finns särskilda bestämmelser för barn och unga. T.ex. ska Socialnämnden verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden, i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och unga, samt bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att förhindra att barn och unga far illa. Socialnämnden har i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa, en skyldighet att samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs.

Vidare hittar du i Socialtjänstlagen information i frågor om vård utanför det egna hemmet, skyddsbedömning och andra myndigheters skyldighet att anmäla till socialnämnden om de misstänker att ett barn far illa.

Socialtjänstens tvångslagstiftning

Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) täcker både unga som far illa på grund av bristande hemförhållanden (enligt 2 §) och eget beteende (enligt 3 §). Om vården kan genomföras frivilligt genom Socialtjänstlagen tillämpas inte LVU. De brister som föreligger i barnets hemmiljö ska vara av allvarlig art för att ett ingripande ska kunna göras enligt 2 §. Det ska finnas en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling annars skadas.

I LVU regleras sedan 1/7 2020 även utreseförbud, en förebyggande lagstiftning för att skydda barn som riskerar att föras utomlands för att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas.

Se även Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

Könsstympning

Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor omfattar alla typer av ingrepp på de kvinnliga könsorganen som inte är medicinska. Även försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott är straffbelagt. Kravet på dubbel straffbarhet är undantaget, vilket innebär att gärningen inte behöver vara kriminaliserad i det land den utförs för att den ska omfattas av svensk lagstiftning. Däremot måste den som utsatts för könsstympningen, haft en koppling till Sverige vid tidpunkten för brottet.

Preskriptionen är, sedan den 1/5 2020, borttagen avseende könsstympning av barn (BrB 35 kap 2 §).

Om det finns en påtaglig risk för att ett barn ska föras utomlands för att könsstympas (eller ingå äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelse) kan en ansökan göras om utreseförbud. Utreseförbud regleras i Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott

Den 1 juli 2014 infördes straffrättsliga och civilrättsliga bestämmelser för att stärka skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap och brottet äktenskapstvång instiftades. Från och med 1 januari 2019 råder förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap. Den 1 juli 2020 skärptes lagstiftningen ytterligare avseende barnäktenskap då ett nytt brott, barnäktenskapsbrott infördes. Barnäktenskapsbrott innebär att det är straffbart redan att förmå eller tillåta ett barn att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. Äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott regleras i BrB 4 kap. 4 c §.

Även vilseledande till äktenskapsresa är kriminaliserat, enligt BrB 4 kap. 4 d §.

Äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott är subsidiärt bestämmelserna om människohandel, enligt BrB 4 kap. 1 a §.

Sedan 1 juli 2020 kan barn beläggas med utreseförbud när de riskerar att föras utomlands eller lämna landet för att ingå äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelse (eller könsstympas). Utreseförbud är en förebyggande lagstiftning för att skydda barn och regleras i Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Hedersmotiv som straffskärpningsgrund

Den särskilda straffskärpningsgrunden regleras i BrB 29 kap 2 § p.10 och innebär att lagstiftaren ser särskilt allvarligt på brott som begåtts med hedersmotiv. Straffskärpningsgrunden omfattar brott där ett motiv varit att bevara eller återupprätta en enskild persons heder eller en hel familjs, släkts eller liknande grupps heder.

I stort sett alla brott kan vara hedersrelaterade, det är motivet som avgör. De vanligast förekommande hedersrelaterade brotten, vid sidan av hedersbrott såsom äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott och könsstympning, hittar du i Brottsbalkens 3 kap. Om brott mot liv och hälsa, 4 kap. Om brott mot frihet och frid, 5 kap. Om ärekränkning, 6 kap. Om sexualbrott och i 12 kap. Om skadegörelsebrott.

Hedersförtryck

Straffbestämmelsen som infördes i Brottsbalken 4 kap. 4e§ den 1 juni 2022 tar sikte på den upprepade utsattheten. Lagens utformning har stora likheter med fridskränkningsbrotten och syftar på motsvarande sätt till att beakta det straffvärda i ett upprepat och systematiskt kränkande handlande.

Flera brott utförda av samma gärningsperson som var för sig har ett lägre straffvärde kan tillsammans åtalas som hedersförtryck om ett motiv för brotten varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder. I de fall det finns flera eller olika gärningspersoner, åtalas dessa separat. Hur många gärningar som krävs beror på allvarlighetsgraden i var och ett av de ingående brotten. Praxis från fridskränkningsbrotten innebär att tre gärningar eller flera kommer att krävas.

Mer om aktuell lagstiftning

Lag om målsägandebiträde

Bestämmelser om förordnande av ett målsägandebiträde finns i lag (1988:609) om målsägandebiträde. Där framgår när ett målsägandebiträde ska förordnas, som t.ex. vid sexualbrott, misshandel och grov kvinnofridskränkning. I lagen framgår även ombudets uppgifter och rätt till ersättning.

Lag (1999:997) om särskild företrädare för barn

Om barnets vårdnadshavare eller någon närstående till vårdnadshavaren är misstänkt för brott mot barnet, ska ett eget juridiskt ombud utses för barnet, som ska ta tillvara barnets rätt under förundersökningen och i rättegång. Den särskilde företrädaren har rätt att besluta om olika åtgärder utan vårdnadshavarens samtycke. Reglering kring detta finns i lag om särskild företrädare för barn.

Både målsägandebiträde och särskild företrädare utses av tingsrätten på ansökan av åklagaren (Sveriges Domstolar).

Skadeståndslagen och brottsskadelagen

I skadeståndslagen (1972:207) och brottskadelagen (2014:322) finns särskilda bestämmelser om skadestånd för brottsoffer m.m.

Lag om kontaktförbud

Lag (1988:688) om kontaktförbud reglerar förutsättningarna för när ett kontaktförbud får meddelas, inklusive kontaktförbud i gemensam bostad, utvidgat kontaktförbud och särskilt utvidgat kontaktförbud, samt elektronisk övervakning i samband med kontaktförbud. Det är åklagaren som beslutar om kontaktförbud. Ansökan görs som regel hos polismyndigheten.

Mänskliga rättigheter

Förenta nationerna (FN) och Sverige som en av dess medlemsstater tar tydligt avstånd från hedersrelaterat våld. FN:s medlemsstater har en skyldighet att förebygga och utreda brott mot kvinnor i hederns namn, samt att bestraffa förövarna och ge offren skydd. Att inte göra det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

I grunden för arbetet mot hedersrelaterat förtryck och våld och dess olika uttrycksformer finns FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s konvention om avskaffande av all diskriminering av kvinnor – Convention on the Elimination of All forms of Discrimination against Women, FN:s konvention om barnets rättigheter och andra konventioner om mänskliga rättigheter. Mer information hittar du på regeringens webbplats.

De mänskliga rättigheterna ger individuella rättigheter som de stater som har ratificerat konventionerna förbinder sig att värna.

De grundläggande mänskliga rättigheterna definieras genom den allmänna förklaringen som Förenta Nationernas generalförsamling antog den 10 december 1948.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (utdrag):

Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.
Artikel 3
Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Artikel 16
Vuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning på grund av sin ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. De äger lika rättigheter vid giftermål, under äktenskapet och vid äktenskapets upplösning.
Artikel 30
Intet i denna förklaring må tolkas såsom innebärande rättighet för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling, som syftar att omintetgöra någon av häri uttalade fri- och rättigheter.

Kvinnokonventionen

År 1979 antog FN:s generalförsamling konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, även kallad Kvinnokonventionen eller CEDAW (Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women).

Kvinnokonventionen är en av FN:s sju kärnkonventioner och nästan alla av FN:s 193 medlemsstater har ratificerat konventionen. Konventionen är rättsligt bindande. Stater kan därmed hållas ansvariga för kränkningar av den, och den kräver att staterna skyddar kvinnor mot allt slags våld, såväl på arbetsplatser, i familjen som i andra sammanhang. Kvinnokonventionen tar inte uttryckligen upp problemet med könsrelaterat våld. Men både FN:s kvinnokommission och FN:s kvinnokommitté har klargjort att förbudet mot könsdiskriminering även omfattar ett förbud mot våld mot kvinnor.

År 1993 antogs FN:s Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor. Deklarationen är av historisk och praktisk betydelse, eftersom den klart definierar och synliggör mäns våld mot kvinnor som ett samhällsproblem. Där definieras våld mot kvinnor som varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i, eller sannolikt kommer att resultera i, fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnan, vilket innefattar hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet.

Folkrätten är tydlig vad gäller staternas ansvar att vidta alla erforderliga åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor, oavsett om våldet sker i det offentliga eller privata och oavsett vem förövaren är. Det åligger varje stat att respektera, skydda och möjliggöra kvinnors mänskliga rättigheter, samt att förebygga, utreda och bestraffa förövarna. Vidare har staterna ansvar för att våldsutsatta kvinnor får stöd och ett fullgott skydd. Läs mer här.

Utökat ansvar och intensifierat arbete mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld

FN har flera gånger utökat sina ansvarsområden för att motverka våld mot kvinnor. Bland annat har FN:s generalförsamling år 2001 antagit en resolution om avskaffande av brott i hederns namn (Resolution 55/66). Det är den första resolutionen som särskilt behandlar hedersrelaterat våld. Resolutionen fastslår att hedersrelaterat brott mot kvinnor är en kränkning av mänskliga rättigheter.

Sedan 2006 har FN:s generalförsamling årligen antagit en resolution om att intensifiera arbetet med att motverka våld mot kvinnor. FN:s Människorättsråd har även presenterat en resolution (Resolution A/HRC/RES/27/32) som bland annat syftar till att skydda hbtq-personer från att bli utsatta för våld, trakasserier, diskriminering eller övergrepp på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.

2008 lanserade FN:s generalsekreterare kampanjen UNiTE to End Violence against women, för att öka medvetenheten om problemet med våld mot flickor och kvinnor samt öka det politiska intresset och resurserna för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot flickor och kvinnor i alla delar av världen.

FN:s generalförsamling antog 2012 en resolution (Resolution A/RES/67/146) om att avskaffa kvinnlig könsstympning i alla former. Arbetet mot könsstympning av kvinnor och flickor har också stöd i FN:s barnkonvention.

Europarådet och Istanbulkonventionen

Europarådet bildades 1949 och är en europeisk sammanslutning av 47 stater. Syftet med rådet är att skydda och värna de mänskliga rättigheterna i Europa.

Sedan år 1993 har Europarådet haft bekämpande av våld mot kvinnor som ett prioriterat område. Den 7 april 2011 antogs Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, även kallad Istanbulkonventionen.

Sverige ratificerade konventionen i maj 2014 och den trädde i kraft i november 2014. I ingressen till Istanbulkonventionen framgår att Europarådets medlemsstater och övriga stater som har undertecknat denna konvention:

fördömer alla former av våld mot kvinnor och våld i hemmet,
anser att det för att förebygga våld mot kvinnor är av avgörande betydelse att uppnå såväl formell som reell jämställdhet mellan kvinnor och män,
anser att våld mot kvinnor är ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män och att det är dessa förhållanden som har lett till att män dominerar och diskriminerar kvinnor och som hindrar kvinnors utveckling,
konstaterar att våld mot kvinnor är könsrelaterat på strukturell nivå och att våldet mot kvinnor är en av de viktigaste orsakerna till att kvinnor är underordnade män,
med stor oro konstaterar att kvinnor och flickor ofta utsätts för allvarliga former av våld, såsom våld i hemmet, sexuella trakasserier, våldtäkt, tvångsäktenskap, hedersrelaterade brott och könsstympning, vilket är en allvarlig kränkning av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter och utgör ett stort hinder för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män,
konstaterar att det i väpnade konflikter pågår brott mot de mänskliga rättigheterna som drabbar civilbefolkningen, framför allt kvinnor som utsätts för utbredda och systematiska övergrepp i form av våldtäkter och sexuellt våld och att det finns en risk för att det könsrelaterade våldet ökar både under och efter konflikter,
konstaterar att kvinnor och flickor riskerar att utsättas för könsrelaterat våld i större utsträckning än män,
konstaterar att våld i hemmet drabbar kvinnor oproportionerligt och att även män kan utsättas för våld i hemmet,
konstaterar att barn är offer för våld i hemmet, inbegripet som vittnen till våld i familjen,
önskar skapa ett Europa där det inte förekommer något våld mot kvinnor eller våld i hemmet.

Se även granskningen av Sveriges efterlevnad av Istanbulkonvention.

EU:s Brottsofferdirektiv

Europeiska unionens råd antog i oktober 2012 ett direktiv om miniminormer för brottsoffers rättigheter samt stöd till och skydd av brottsoffer. Direktivet ersätter rådets rambeslut om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden från år 2001.

Europaparlamentets och rådets direktiv (2012/29/EU) om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och stöd till skydd för dem antogs den 25 oktober 2012.

Det nya direktivet innebar att medlemsländerna skulle införliva miniminormerna i sin nationella rätt, inom tre år. Syftet med direktivet är att säkerställa att brottsoffer får information, stöd och skydd och att de får medverka i straffrättsliga förfaranden. Brottsoffer ska erkännas och behandlas på ett respektfullt, hänsynsfullt, individuellt, professionellt och icke-diskriminerande sätt. När brottsoffret är ett barn ska medlemsstaterna säkerställa att barnets bästa kommer i främsta rummet och bedöms individuellt. Rätten till information inkluderar enligt direktivet bland annat rätt till tolkning och översättning.

Rätten att delta i det straffrättsliga förfarandet innebär bland annat rätten att delta i rättegångar, höras och lägga fram bevisning. Direktivet nämner brottsoffer med särskilda behov, t.ex. barn, och understryker deras särskilda behov av stöd och skydd. Enligt direktivet har brottsoffer också rätt till kostnadsfri och konfidentiell hjälp från offentliga eller ideella stödverksamheter för brottsoffer. Direktivet tar vidare upp att utbildning av polis och domstolspersonal ska vara obligatorisk i medlemsländerna och att utbildning för domare, åklagare och advokater ska finnas tillgänglig. Även när det gäller verksamheter för stöd till brottsoffer och verksamheter för reparativ rättvisa ska staterna uppmuntra till utbildning för att säkerställa att dessa verksamheter ger stöd till brottsoffer på ett opartiskt, respektfullt och professionellt sätt. När det gäller verksamheter för reparativ rättvisa, t.ex. medling, konstateras att de i första hand bör säkerställa brottsoffrets intressen och behov och att det krävs skyddsmekanismer för att undvika ytterligare skada. Medlemsländerna bör samarbeta med varandra, t.ex. genom utbyte av god praxis och samråd i individuella fall.

Underlag togs fram för bedömningen av vilka åtgärder som krävs för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden enligt direktivet (Ds 2014:14).Där konstateras att det i Sverige finns ett starkt stöd och ett väl fungerande skydd för brottsoffer.. I en proposition lämnades sedan förslag på de lagändringar som skulle krävas för att genomföra brottsofferdirektivet i Sverige (Prop. 2014/15:77). Lagändringarna trädde i kraft den 1 november 2015.

För att direktivet skulle uppfyllas ändrades bland annat reglerna om tolkning och översättning åt målsägande i brottmål. Om en målsägande inte behärskar svenska ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten. Domstolen ska också på begäran översätta en handling eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt. Dessutom stärktes rätten till information genom att målsäganden alltid kan begära att bli underrättad om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten.