Könsstympning av flickor och kvinnor

Könsstympning av flickor och kvinnor görs för att kontrollera flickors och kvinnors kroppar och sexualitet och har bland annat att göra med föreställningen om att mäns och familjers heder är kopplad till kvinnors och flickors sexuella beteende.

Könsstympning av flickor och kvinnor innebär att större eller mindre delar av de yttre kvinnliga könsorganen tas bort eller skadas, oftast utan bedövning. Ingreppen har ingen medicinsk grund. Det finns olika former av könsstympning och de kan klassificeras på olika sätt. Läs mer om olika former och klassificeringar nedan.

Det är oftast flickor i 4–14-årsåldern som könsstympas. Det förekommer dock att spädbarn könsstympas och ibland även vuxna kvinnor som ska gifta sig, som är gravida med sitt första barn eller som just fött sitt första barn. Uppskattningsvis 200 miljoner flickor och kvinnor världen över är könsstympade och varje år beräknas 3,9 miljoner flickor utsätts för könsstympning. Könsstympning av flickor och kvinnor förekommer i cirka 30 länder i Afrika, i vissa länder i Mellanöstern, och i vissa länder i Asien. Det är dock viktigt att betona att könsstympning kan förekomma även i andra delar av världen. Enligt Socialstyrelsens kartläggning från 2015 uppskattas ca 38 000 flickor och kvinnor i Sverige leva med konsekvenserna av könsstympning.

Vad är könsstympning av flickor och kvinnor?

Enligt WHO omfattar könsstympning av flickor och kvinnor alla ingrepp som rör borttagande, helt eller delvis, av de externa genitalierna eller annan åverkan på de kvinnliga könsdelarna av kulturella eller andra icke-medicinska skäl.

WHO skiljer på olika typer av könsstympning:

Typ I: Klitoridektomi, delvis eller helt borttagande av klitoris och/eller klitoris förhud. 80–85 procent av samtliga flickor och kvinnor som är könsstympade har utsatts för denna typ av könsstympning.

Typ II: Excision, delvis eller helt borttagande av klitoris och de inre blygdläpparna, och ibland de yttre blygdläpparna.

Typ III: Infibulation, förminskning av den vaginala öppningen genom att alla yttre könsdelar är bortskurna och vävnaden hopsydd så endast ett hål litet som bredden på en tändsticka lämnas öppet för att låta urin och mensblod passera. Denna typ är det cirka 10–15 procent av alla könsstympade flickor och kvinnor som har utsatts för och den är framförallt förekommande i nordöstra Afrika.

Typ IV: Andra skadliga ingrepp, innefattar alla andra skadliga ingrepp på de kvinnliga genitalierna av icke-medicinska skäl, exempelvis prickning, snittning, skrapning och brännande.

Här finns en illustration av olika typer av könsstympning (socialstyrelsen.se).

Det finns även underkategorier inom dessa olika typer av könsstympning, som är viktiga för medicinsk klassificering. Vidare finns det i praktiken stora variationer när det gäller ingreppens omfång och hur de utförs, åldern på flickan/kvinnan, läkningsprocessen och anatomin, som kan göra att vissa typer av könsstympning är svåra att identifiera.

Flera olika begrepp används internationellt för att beteckna könsstympning av flickor och kvinnor. Förutom ”Female Genital Mutilation” (som motsvarar kvinnlig könsstympning) används internationellt ibland också termerna ”Female Cutting” och ”Female Circumcision” (motsvarar begreppet kvinnlig omskärelse).

Lokalt i praktiserande samhällen förekommer dock många andra benämningar, som kan variera mellan områden och mellan etniska grupper.

Vilka konsekvenser kan det få?

Den som utsätts för könsstympning kan påverkas både på kort och lång sikt. På kort sikt genom stora smärtor vid själva ingreppet – det vanliga är att man använder ett rakblad eller en kniv. Oftast görs ingreppet utan bedövning. Det kan leda till stora blödningar och den som utsätts riskerar allvarliga infektioner. Det är inte ovanligt att flickor dör i samband med könsstympning.

Könsstympning av flickor och kvinnor kan leda till olika allvarliga hälsoproblem. Det är viktigt att uppmärksamma både konsekvenserna av själva övergreppet och hur följderna av könsstympningen kan påverka flickors och kvinnors psykiska och fysiska hälsa på längre sikt. Alla former av könsstympning som innefattar borttagning av vävnad medför stora risker för akuta konsekvenser. Riskerna är större ju mer omfattande ingreppet är. Andra faktorer som kan påverka hur allvarliga konsekvenserna blir är flickans hälsotillstånd samt hur könsstympningen utförs och medicinering (eventuellt användande av smärtlindring, steriliserade verktyg etc.).

Både själva övergreppet och de långsiktiga konsekvenserna av könsstympning kan vara förenade med stort fysiskt och psykiskt lidande, WHO lyfter bland annat:

  • Extrem smärta och kraftig blödning under könsstympningen
  • Traumareaktioner
  • Extrem smärta under läkningsprocessen
  • Stelkramp (tetanus)
  • Blodförgiftning
  • Uttorkning (på grund av att flickan under läkningsprocessen vägrat dricka för att undvika smärtan när hon kissar)
  • Liggsår och tryckskador (flickan måste vara liggande under läkningen efter könsstympning av typ III)
  • Svårigheter och smärta när flickan ska kissa
  • Stora svårigheter och smärta vid menstruation
  • Återkommande sår-, hud- och slemhinneinfektioner
  • Återkommande urinvägsinfektioner
  • Varbölder (abscesser)
  • Sexuella smärtor och svårigheter
  • Förlossningskomplikationer
  • Dödsfall

Den tysta frågan

De flickor och kvinnor som har könsstympats förväntas vara tysta om sina erfarenheter, vilket lett till att könsstympning ofta benämns som den tysta frågan. Många som blivit könsstympade minns dock den smärta det innebar. I en svensk avhandling av Vanja Berggren beskriver kvinnor, som immigrerat till Sverige från bland annat Somalia och Eritrea, minnen av hur de som flickor svimmade av smärtan i samband med själva könsstympningen för att den blev för outhärdlig.

I en antologi om könsstympning beskrivs att tystnaden kan göra att de flickor som ska könsstympas är oförberedda på vad som ska komma. En del kvinnor berättar hur de som barn var så ovetande om könsstympningens innebörd att de till och med var förväntansfulla, eftersom det enda de fick veta på förhand var att de skulle få presenter och en stor fest för att fira att de nu var kvinnor.

När könsstympningen sedan sker får flickorna inte uttrycka smärta, utan förväntas vara tysta under ingreppet. Ifall smärtan hörs kan det göra att de som ännu inte blivit könsstympade gör motstånd mot att könsstympas. Vuxna kvinnor berättar hur de som barn hållits fast och fått tygtrasor instoppade i munnen för att kväva skriken. De berättar hur deras mamma uttryckt att hon skulle blivit besviken om de hade visat sin smärta.

Ytterligare en aspekt är att flickor på detta sätt socialiseras till att leva med smärta. Denna socialisering sker både genom att de inte får visa smärtan och att det är ”bra” och ”starkt”, att lyckas vara tyst under ingreppet. Detta är förberedelser för att leva med smärtan som ett normalt tillstånd. 

Vem riskerar att utsättas?

Enligt Socialstyrelsens rapport Flickor och kvinnor i Sverige som kan ha varit utsatta för könsstympning är det i allmänhet flickor i familjer som har sin bakgrund i länder där könsstympning är vanligt förekommande, som kan löpa risk för att utsättas för könsstympning. Även ambivalens kring att överge traditionen kan utgöra riskfaktorer då traditionen också kan förknippas med kulturella värden och gemenskap. En del familjer vill fortsätta med traditionen av könsstympning av flickor även efter migration, eftersom det kan kännas än viktigare att bevara gamla traditioner då familjen befinner sig i ett nytt sammanhang. Grader av integration och hur länge invandrare från länder där könsstympning förekommer har levt i exil, är faktorer som har betydelse. 

Riskfaktorer kan ge ledning kring vad man som yrkesverksam kan vara uppmärksam på. Det krävs dock alltid individuella bedömningar i varje enskilt fall, och att det görs en samlad bedömning utifrån all information om flickan och hennes omgivning.

Socialstyrelsen lyfter att det finns faktorer som kan påverka synen på könsstympning bland berörda grupper i exil, så att seden upphör:

  • att det finns lagstiftning mot könsstympning
  • ökad kunskap om att könsstympning kan orsaka medicinska problem och nedsatt förmåga till sexuell njutning
  • ökad kunskap om att könsstympning inte är en religiöst påbjuden sedvänja
  • ökad kännedom om kvinnors rättigheter och att kvinnor kan vara ekonomiska oberoende
  • förändringar i underliggande föreställningar om sexualitet, giftermål och religion
  • vetskapen om att i det nya ursprungslandet är könsstympning inte normen, och är inte förknippat med social status, utan kanske tvärtom
  • omkringliggande samhället stödjer elimination av könsstympning.

Tecken som kan tyda på att könsstympning redan har skett

I mötet med flickor och kvinnor är det viktigt att vara uppmärksam på tecken som kan tyda på att en könsstympning skett.

Flickor som just blivit könsstympade kan plötsligt bli mer tystlåtna, stillsamma eller svåra att få kontakt med. Det är psykiskt betungande att ha en hemlighet som det inte är tillåtet att prata om, och flickorna kan vara övertygade om att de nu skiljer sig från kamraterna och att de därigenom har hamnat utanför gemenskapen.

Förutom tillbakadragenhet så kan även nedstämdhet, impulsivitet, uppmärksamhetsproblem, koncentrations- och minnessvårigheter, svårigheter i relationer inklusive socialt undvikande och svårigheter att reglera känslor vara tecken på att flickan utsatts för och upplevt ett trauma. På längre sikt kan flickorna behöva hjälp från psykolog eller kurator.

Nedanstående kan enligt Vårdguiden vara tecken på att en flicka blivit könsstympad:

  • Nedstämdhet.
  • Svårigheter att kissa då det kan ta lång tid eller göra ont, eller att det läcker kiss mellan toalettbesöken.
  • Återkommande urinvägsinfektioner.
  • Svårigheter och smärta i samband med mens.

Kopplingen mellan könsstympning av flickor och kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck

Könsstympning av flickor och kvinnor görs för att kontrollera flickors och kvinnors kroppar och sexualitet och har bland annat att göra med föreställningen om att mäns och familjers heder är kopplad till kvinnors och flickors sexuella beteende.

Socialstyrelsen beskriver att ingreppet ofta uppfattas som socialt viktigt för att en flicka ska ses som ”ren” och oskuld vid giftermål. Både FN, EU och andra organisationer och myndigheter ser idag könsstympning som ett uttryck för hedersrelaterat våld och förtryck.

Sedan 2003 har regeringen tagit initiativ till omfattande insatser för att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck. I regeringens skrivelse 2008/08:39 Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer angavs att hedersrelaterat våld och förtryck, liksom mäns våld mot kvinnor generellt, har sin grund i kön, makt, sexualitet och kulturella föreställningar om dessa. I handlingsplanen betonar regeringen kopplingen mellan könsstympning av flickor och kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck.  Tvångsäktenskap och könsstympning beskrivs som specifika företeelser som, liksom hedersrelaterat våld och förtryck, har sin grund i bland annat föreställningen om att mäns och familjers heder är avhängig kvinnors och flickors sexuella beteende.

2018 beslutade regeringen om en ny handlingsplan mot könsstympning av flickor och kvinnor, där det konstateras att könsstympning inte bara är ett allvarligt hälsoproblem utan också en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Syftet med handlingsplanen är att:

förebygga och motverka könsstympning av flickor och kvinnor samt förbättra stödet till utsatta för att på så sätt bidra till att uppfylla de mål som regeringen fastställt för jämställdhetspolitiken, barnrättspolitiken och ungdomspolitiken samt har anslutit sig till genom Agenda 2030. Genom en nationell handlingsplan som samlar regeringens arbete, både pågående och nyligen påbörjat, kan också samverkan och samordning på området stärkas ytterligare.

Nationella kompetensteamet menar att det är av stor vikt att insatser för att förebygga och motverka könsstympning tydligt kopplas ihop med och också syftar till att förebygga och bekämpa andra kontrollmekanismer som social segregering, oskuldsnormer, barnäktenskap, tvångsäktenskap, våld och förtryck.

Könsstympning internationellt

I hela världen beräknas mer än 200 miljoner flickor och kvinnor vara könsstympade och varje år riskerar cirka 3,9 miljoner flickor att bli utsatta för någon typ av könsstympning. Könsstympning förekommer på många håll i världen. Enligt FN-förbundet är könsstympning vanligast i cirka 30 länder i Afrika, Mellanöstern och Asien, men förekommer även i vissa samhällen och länder i Sydamerika och Östeuropa. I och med den ökade migrationen av människor från dessa länder till Europa, Nordamerika och Australien förekommer könsstympning nu i hela världen.

När det gäller uppgifter om var könsstympning förekommer och hur omfattande förekomsten är, så är det viktigt att vara medveten om att förekomsten av könsstympning är svår att undersöka. I många länder är könsstympning av flickor och kvinnor ett brott samtidigt som det är ett starkt tabubelagt ämne.

Uppskattningar av förekomsten av könsstympning av flickor och kvinnor i de 29 länderna på kartan nedan är baserade på representativa nationella dataundersökningar. Kartan utgår från UNICEF:s uppgifter. Det är viktigt att påpeka att könsstympning av flickor och kvinnor förekommer i många fler än dessa 29 länder. Könsstympning förkommer även i länder där det idag inte finns pålitliga data om omfattningen. Dessa länder är bland annat Colombia, Iran, Jordanien, Oman, Saudiarabien, Syrien, delar av Indonesien och Malaysia och i avgränsade områden i Europa och Nordamerika.

Könsstympning i Sverige

Könsstympning av flickor och kvinnor är förbjudet enligt lag i Sverige (lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor), även om flickan blir könsstympad utanför Sveriges gränser (lag 1998:407). Könsstympning av flickor och kvinnor är ett brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna och mot barns rättigheter, och är en form av grov misshandel och övergrepp.

Det finns olika uppskattningar av förekomst av könsstympning bland flickor och kvinnor i Sverige. Enligt Socialstyrelsen beräknas att 38 000 flickor och kvinnor bosatta i Sverige i dag kan vara könsstympade. Av dessa är cirka 7 000 flickor under 18 år. Studien är baserad på flickor och kvinnor som är födda i länder där prevalensen av könsstympning är över 50 procent.

I en rapport från Socialstyrelsen från 2020 framkom att mellan 2012 och 2018 har 10 flickor som fötts i Sverige fått diagnosen könsstympning inom sjukvården. Detta samtidigt som svensk lagstiftning är tydlig kring att könsstympning av flickor är förbjudet enligt lag, även i de fall där könsstympningen sker i ett annat land. Under samma tidsperiod (2012–2018) har inga fällande domar fastställts i domstol.

Svensk lagstiftning mot könsstympning

Sedan 1 juli 1982 är könsstympning av flickor och kvinnor förbjudet enligt lag i Sverige. Sverige var det första landet i Europa som lagstiftade mot könsstympning av flickor och kvinnor.

Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.

Lagstiftning mot könsstympning infördes 1982 och 1999 ändrades rubriken till Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Tidigare användes begreppet omskärelse och denna ändring var ett tydligt ställningstagande från lagstiftaren om allvaret i brottets karaktär.

  • 1 juli 1999, infördes en ändring i Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, som innebar att kravet på dubbel straffbarhet för brott mot lagen som begås utomlands togs bort. Samtidigt höjdes straffet för normalbrottet till fängelse i högst fyra år och det blir inte längre möjligt att döma någon till böter för detta brott. Även det lägsta straffet för grovt brott höjdes, till fängelse i två år.
  • År 2017 ändrades lagens 2 § till sin nuvarande lydelse.
  • Den 1 maj 2020 avskaffades preskriptionstiden för könsstympningsbrott som begåtts mot barn.

Ärenden i Sverige

Det finns två fällande domar i Sverige vad gäller genomförd könsstympning. I båda fallen, som rörde flickor i tonåren, hade flickorna könsstympats i utlandet och själva sökt stöd och berättat om övergreppet för myndigheter. I februari 2018 fastställdes också den första domen för stämpling till könsstympning i hovrätten.

Ett av fallen rör en då omyndig flicka som under tidigare besök i familjens ursprungsland utsatts för könsstympning. Flickan berättade även om misshandel av sin mamma samt upprepade tillfällen av ”oskuldskontroller”. Mamman dömdes till tre års fängelse för könsstympning och grov fridskränkning. I det andra fallet tog flickan kontakt med ambassaden i det land hon befann sig i tillsammans med sin pappa. Hon hade utsatts för könsstympning och pappan dömdes till två års fängelse för detta.

I domen som rör stämpling till könsstympning anmälde en kvinna sin man då hon misstänkte att mannen planerade att låta deras två döttrar könsstympas för att ”förlåtas av släkten”. Tingsrätten konstaterade att överträdelse av förbudet mot könsstympning är straffbart redan som stämpling och att det därför inte krävs att man själv har för avsikt att delta i könsstympningen, utan att det räcker att man i samråd med någon annan beslutar att könsstympning ska utföras. Mannen dömdes till sex månaders fängelse, en dom som hovrätten sedan fastställde.

Enligt en kunskaps- och forskningsöversikt från Nationellt centrum för kvinnofrid har det i ärenden där förundersökning har inletts bland annat funnits svårigheter att konstatera om könsstympning har skett eller inte och när den har skett samt att utifrån uppgifterna i anmälan identifiera vilka flickor som anmälan har handlat om. I något fall kunde det misstänkas att familjen ”bytt ut” flickan, det vill säga att man tagit med sig en annan, icke-könsstympad flicka till läkarundersökningen. I ytterligare några fall hann familjerna eller flickorna lämna Sverige innan utredningen hade slutförts.

I en rapport från 2016 gjorde polisen en genomlysning av ärenden år 2015 rörande bl.a. könsstympning (”Översyn av polisens verksamhet gällande hedersrelaterade brott”, Polisen, Nationella operativa avdelningen, UC Mitt, 2016-12-12) och konstaterade att när det gäller könsstympning kommer polisanmälan nästan uteslutande från socialtjänsten via skrivelse, där orosanmälningar från förskola, skola, sjukvård och Migrationsverk legat till grund för anmälan. Inget fall har lett till åtal och stödbevisning (t.ex. i form av rättsintyg) saknas ofta. I rapporten formuleras ett antal åtgärdsförslag:

  • Befintlig lagstiftning och gängse arbetsmetoder ska användas, t.ex. husrannsakningar för att söka stödbevisning gällande sms- och mejlkonversationer.
  • Läkarundersökning bör regelmässigt utföras av specialistutbildad läkare eller av rättsläkare.
  • Se över möjligheten att göra en läkarundersökning gällande psykiskt trauma efter övergreppet och använda det som stödbevisning om så är fallet, samt att styrka en psykisk misshandel och åtala på alternativa brott.
  • Fler förhör bör hållas, med fler i familjen, för att säkra bevis och säkerställa att inte även syskon har utsatts för brott.
  • Särskilda företrädare ska utan undantag utses i dessa ärenden.

I brott av det här slaget följer också ofta de svårigheter som i allmänhet finns när brott begås inom familjen. De inblandade parterna, brottsoffer och förövare, är närstående till varandra och det kan vara svårt att få en målsägande att medverka i en förundersökning som gäller brott som föräldrarna har begått. Det är därför särskilt viktigt att samtliga berörda myndigheter, det vill säga polis, åklagare, socialtjänst och sjukvård, samarbetar.

Internationella konventioner

Vad säger barnkonventionen?

Enligt barnkonventionen ska traditionella sedvänjor som är skadliga för barn avskaffas. Könsstympning av flickor och kvinnor är att betrakta som grov misshandel och en allvarlig kränkning av mänskliga rättigheter. Den 1 januari 2020 inkorporerades Barnkonventionen i svensk lagstiftning genom Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

Artikel 3

Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

Artikel 19

Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet.

Artikel 24

Varje barn har rätt till bra hälsa och rätt till sjukvård. Traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas.

Artikel 37

Inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling

Övriga internationella konventioner

År 1990 uppmanade FN:s Konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) i sin rekommendation nr 14 att medlemsstaterna skulle vidta effektiva och lämpliga åtgärder för att utrota kvinnlig omskärelse.

Många länder i världen har numera infört lagar som förbjuder könsstympning och det pågår ett viktigt internationellt arbete för att ge information och utbildning om könsstympningens skadliga konsekvenser. År 2013 uppmanade FN medlemsstaterna att främja program och planer för att öka medvetenheten, utbilda och kvalificera sig för att komplettera straffåtgärderna, genom en resolution inriktad på att intensifiera ansträngningarna att avskaffa kvinnlig könsstympning.

Agenda 2030 har förhandlats fram av samtliga FN:s medlemsstater för hållbar utveckling och består av 17 globala mål och 169 delmål. Mål 5 handlar om att skapa ett jämställt samhälle där flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha samma förutsättningar och möjligheter. Alla former av våld mot kvinnor och flickor drabbar i förlängningen både den enskilde individen men påverkar också samhället i stort genom att det förhindrar utvecklingen. Ett av delmålen i mål 5 handlar om att avskaffa alla skadliga traditioner, såsom barnäktenskap, tidiga äktenskap och tvångsäktenskap samt kvinnlig könsstympning. I maj 2017 ratificerade Europarådet konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen). Konventionen erkänner uttryckligen hedersrelaterade brott och könsstympning av flickor och kvinnor som en form av våld mot kvinnor. Ratificering tvingar EU att skydda och stödja offren genom att erbjuda tjänster såsom till exempel permanenta telefonhjälplinjer och specifikt medicinskt stöd samt arbeta förebyggande för att främja förändring i syfte att utrota fördomar, sedvänjor, traditioner som utgår från föreställningen om kvinnors underordning eller från stereotypa könsroller.

Att arbeta mot könsstympning

Det kan vara svårt att upptäcka någon som är utsatt för könsstympning, liksom att veta vad man ska göra för att hjälpa. I det här avsnittet får du veta mer om vad du kan – och ska – göra.

Avsnittet vänder sig till alla som arbetar med barn och unga. Inom förskola, skola, hälso- och sjukvård, socialtjänst, polis och den idéburna sektorn kan yrkesverksamma möta flickor och kvinnor som blivit utsatta för könsstympning, eller som riskerar att bli könsstympande. Precis som för barn som farit eller riskerar att fara illa på andra sätt, är det viktigt att berörd personal tar sitt ansvar och ger ett professionellt bemötande, stöd, skydd, god omvårdnad och behandling samt arbetar förebyggande. Yrkesverksamma inom alla myndigheter är skyldiga att följa barnkonventionen och svensk lagstiftning. Barnets bästa ska alltid vara i fokus.

I Länsstyrelsen Östergötlands vägledning Våga Se! (som för närvarande revideras) framgår hur verksamheter och myndigheter kan arbeta förebyggande och när det finns oro att en flicka eller kvinna riskerar att könsstympas eller redan har utsatts för könsstympning. Länsstyrelsen har också tagit fram tre informationsfilmer som riktar sig till unga, till yrkesverksamma och till vårdnadshavare.

Socialstyrelsen har också tagit fram material för arbetet mot könsstympning av flickor och kvinnor.

Läs mer om hur du som yrkesverksam kan arbeta när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck, barnäktenskap, tvångsäktenskap och könsstympning av flickor och kvinnor.

Regelverk som styr arbetet

Den svenska lagstiftningen är mycket tydlig när det gäller anmälningsskyldighet till socialtjänsten. Enligt 14 kap. 1 § Socialtjänstlagen (SoL) är myndigheter och yrkesverksamma inom bland annat förskola/skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård och polis skyldiga att genast anmäla till socialtjänsten om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Detta omfattar självfallet kännedom eller misstanke om att en flicka riskerar att bli könsstympad eller om en flicka är könsstympad och behöver stöd eller vård på grund av det. Tänk på att det är viktigt att socialtjänsten får en möjlighet att träffa den som är utsatt för att genast göra en skyddsbedömning, innan föräldrarna kontaktas. Att anmäla kännedom eller misstanke om att en flicka är könsstympad eller riskerar att bli det, innebär också att eventuella systrar till henne bör uppmärksammas av socialtjänsten.

Observera att man alltså inte ska utreda saken ”så att man säkert vet”, det räcker att man har oro eller misstankar. Det är socialtjänstens och polisens ansvar att utreda. Vid osäkerhet går det att konsultera socialtjänsten utan att avslöja identiteten på flickan. Nämner man namn på flickan eller familjen är socialtjänsten skyldig att vidta åtgärder, oavsett om syftet var att göra en anmälan eller inte. Socialtjänsten är även skyldig att utreda en muntlig anmälan. I samband med anmälan är det viktigt att diskutera hur och när anmälan ska delges vårdnadshavarna. Läs mer om orosanmälan.

Det är också viktigt att komma ihåg att barns rättigheter kan gå före föräldrarätten. Barn har enligt föräldrabalken rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. (Föräldrabalken 1949:381 6 kap. 1 §)

Barns rättigheter regleras även i Barnkonventionen, som från den 1 januari 2020 är inkorporerad i svensk lag, och gäller alla barn i Sverige.

Läs mer om lagstiftningen på området här.

Det är viktigt att alla yrkesverksamma arbetar aktivt med frågan om könsstympning och inte undviker den, till exempel för att det kan upplevas svårt att prata om.

Vikten av en handlingsplan

En handlingsplan kan vara ett stort stöd både i svåra situationer när ett snabbt agerande krävs och i andra situationer. I handlingsplanen bör det fastställas rutiner för vad som kan, bör och ska göras.

En förutsättning för att implementera en handlingsplan är att det finns förankring på ledningsnivå i verksamheten när det gäller att aktivt arbeta med frågan om könsstympning. En annan förutsättning är att det finns kunskap inom verksamhetens alla nivåer om könsstympning.

En handlingsplan kan bland annat innehålla följande punkter:
  • Bemötande av flickor som är könsstympade, var de kan få stöd och hjälp, och hur personal ska förhålla sig till föräldrarna/vårdnadshavarna.
  • Bemötande av barn och unga som vill tala om och veta mer om könsstympning av flickor och kvinnor.
  • Information om relevant lagstiftning.
  • Tillvägagångssätt vid kännedom eller misstanke om att en flicka kommer att bli könsstympad eller är könsstympad.
  • Rutiner för anmälan till socialtjänsten, bland annat vem som ska stå för anmälan.
  • Beskrivningar av ansvarig personal – vem som gör vad.
  • Sekretess i förhållande till vårdnadshavare.
  • Rutiner för samverkan med andra myndigheter.

Det är viktigt att en handlingsplan revideras kontinuerligt.

Samverkan

Det är viktigt att myndigheter och yrkesverksamma inom exempelvis socialtjänst, skola, polis och hälso- och sjukvård, samverkar såväl internt för att samordna olika typer av insatser till en våldsutsatt person, som externt med andra myndigheter och organisationer. Extern samverkan behövs både på ett övergripande plan och på den lokala nivån. 

För att kunna hjälpa flickor och kvinnor som är, eller riskerar att bli, utsatta för könsstympning krävs att yrkesverksamma har ett helhetsperspektiv i frågan. Det är även nödvändigt att yrkesverksamma har kunskap om konsekvenserna av könsstympning för att kunna hjälpa de utsatta flickorna och kvinnorna på bästa sätt. Givetvis är det också viktigt att ha kunskap och ett professionellt förhållningssätt för att kunna och våga uppmärksamma de flickor som riskerar att bli könsstympade. I det förebyggande arbetet är det viktigt att känna till faktorer som kan öka en flicka eller kvinnas risk för att utsättas för könsstympning. Alla yrkesverksamma behöver arbeta aktivt med frågan om könsstympning, och inte undvika den till exempel för att det kan upplevas svårt att prata om.

Ett professionellt förhållningssätt bygger på ett öppet förhållningssätt med insikt om begränsningar i den egna kunskapen. Ett professionellt bemötande bygger också på säkrandet av den andres värdighet och garanterande av eget professionellt lyssnande. l frågan om könsstympning av flickor och kvinnor måste den yrkesverksamme också våga kommunicera kring ett tabubelagt ämne.

Läs vidare om samverkan här samt i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:4) om våld i nära relationer och i den kompletterande handboken Våld – Handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer

Läs mer om hur du som yrkesverksam kan arbeta när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck, barnäktenskap, tvångsäktenskap och könsstympning av flickor och kvinnor.

Att som yrkesverksam prata med utsatta flickor och kvinnor

Könsstympning av flickor och kvinnor är en komplex fråga. När yrkesverksamma pratar med flickor som har utsatts eller riskerar att utsättas för könsstympning och med deras vårdnadshavare kan det hända att de möter argument som skapar osäkerhet.

Det är viktigt att ha ett tydligt barnperspektiv, i både ord och handling.

Några råd vad gäller samtal med flickor/ kvinnor som kan ha blivit utsatta för könsstympning:
  • Ge flickan/kvinnan tid att prata och visa att du är intresserad av att lyssna.
  • Se till att miljön är ostörd.
  • Använd enkelt språk, om flickan/kvinnan inte kan svenska så bra.
  • Var inte dömande – betona att könsstympning av flickor och kvinnor är illegal och medför hälsorisker, men att det inte är flickans/kvinnans skuld om könsstympning har skett.
  • Var lyhörd för det faktum att flickan/kvinnan kan vara lojal mot sina föräldrar.
  • Förklara tydligt att könsstympning av flickor och kvinnor är olagligt i Sverige, och att lagen kan användas för att hjälpa familjer att skydda flickor.
  • Var tydlig med att det finns hjälp att få för de eventuella konsekvenser som könsstympningen kan ha inneburit.

Vikten av att skapa förtroendefulla relationer

Att skapa en trygg atmosfär och en tillitsfull relation med flickan eller kvinna är A och O när yrkesverksamma möter flickor och kvinnor som är utsatta för, eller riskerar att utsättas för, könsstympning. Socialstyrelsen lyfter, i sin webbutbildning för yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård, vikten av att flickan eller kvinnan ”… ska kunna känna tillit till vården och känna sig respekterad”. Det kan handla om att låta samtalet eller samtalen ta den tid det behöver och att inte skynda på flickans eller kvinnans berättelse. Många gånger kan flickan/kvinnan behöva flera möten för att känna sig bekväma att prata om sin könsstympning, sina känslor och de besvär hon har. Det kan även handla om att skapa förtroende genom att inge trygghet till flickan eller kvinnan.

Det är viktigt att komma ihåg att många flickor och kvinnor som genomgått könsstympning kommer från en bakgrund där samtal om könsstympning och kvinnors underliv är tabubelagt. Det är kanske inte lätt för dem att självmant söka hjälp. Ofta väntar vuxna på att barn och unga ska sända ut signaler på att de mår dåligt, istället för att signalera att det går att prata med en vuxen och att den vuxne lyssnar och bryr sig om barnets välmående Som yrkesverksam är det viktig att vara tillgänglig för flickor och kvinnor, så att de vet att det går att få hjälp och känner sig i trygga i att söka stöd. Därför är det också viktigt att prata om barns rätt till information och vård samt prata med barnen om deras rättigheter utifrån svensk lagstiftning, mänskliga rättigheter och barnkonventionen Det är viktigt att lyfta att utsatta flickor och kvinnors rätt till att vara frisk och smärtfri. Exempelvis tror många flickor att smärtan och besvären från könsstympningen försvinner först när efter att de gift sig. Att gemensamt bryta tystnaden är en förutsättning för förändring. Det är viktigt att flickor och kvinnor, utifrån sina individuella behov, får tala om de övergrepp de varit med om. Alla yrkesverksamma är ansvariga för att skapa möjligheter till dessa samtal.

Läs mer om hur samtal kring könsstympning kan föras i Våga Se.

Dialog med vårdnadshavare

Ibland kan det finnas ett behov av att samtala med vårdnadshavare kring frågor som rör könsstympning. Då är det viktigt att tänka på att de vårdnadshavare som kommer till ett möte eller ett samtal om könsstympning som yrkesverksamma har bjudit in till, eventuellt kan känna sig oroliga, otrygga och kanske undrar vad som kan komma att hända. För att skapa en avslappnad och trygg atmosfär är det viktigt att visa att du har kunskap kring ämnet, att barnets bästa är i fokus och att inför mötet se till att de förstår bakgrunden och syftet med samtalet.

En god utgångspunkt kan vara att ställa frågor om vårdnadshavarnas attityder, erfarenheter och kunskaper samt hur nätverket resonerar kring könsstympning. Det är inte ovanligt att vårdnadshavare utsätts för påtryckningar av mor- eller farföräldrar eller andra släktingar i ursprungslandet.  Prata om hur och vad som kan göras samt vilken hjälp familjen kan få. Uttryck förståelse för vårdnadshavarens situation. Visa att ni har ett gemensamt intresse för barnets bästa. Informera om att svenska lagstiftning om könsstympning och de negativa konsekvenserna av könsstympning.

I samtalet kan de olika typerna av könsstympning specificeras, muntligt såväl som skriftligt, genom bilder och material som vårdnadshavarna kan ta med sig hem.

I samtal med vårdnadshavare om könsstympning, kan det ibland underlätta att benämna könsstympning med andra ord som till exempel omskärelse. Det är dock viktigt att inte osynliggöra att det är ett allvarligt brott.

Socialstyrelsens handledningsmaterial för samhällskommunikatörer är utformat för att ge information till nyanlända om könsstympning, och kan ge vägledning i att prata med vårdnadshavare. Handledningen är utformad som ett diskussionsunderlag med ”reflektionskort” som innehåller påståenden och tillhörande frågor.

Läs mer om arbetet mot könsstympning i Våga Se. 

Mer om hur du som yrkesverksam kan arbeta mot hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive könsstympning.

Innehåll

Den här webbplatsen använder kakor (cookies)

Vi använder kakor (cookies) för att ge dig en bättre upplevelse av webbplatsen. En del av dessa kakor är tredjepartskakor. Genom att använda vår webbplats accepterar du att kakor används. Läs mer om kakor och hur du kan stänga av dem.